Dela nyhet
Resan genom seriesystemen
9 apr 2021 0 kommentarer
Under 30 års tid har amerikansk fotboll i Tyresö växlat från nybörjare i gärdesgårdesserierna, till svenska mästare, till stryklag, till europalag, till mittengäng och allt däremellan.
Nutidens tillvaro i division ett till trots känner de flesta till Tyresö Royal Crowns som ett lag i den amerikanska fotbollens finrum. 18 säsonger har det blivit i Superserien under klubbens existens.
I modern tid har lag kunnat börja i division ett, men i fallet Tyresö har det varit blod, svett, och tårar som recept. Straxt efter big bang anmälde sig Tyresö för seriespel år 1991. Man blev placerade i en regional division treserie tillsammans med fyra andra klubbar av vilka Tyresö är de enda kvar i seniorspel idag.
Det blev bara en vinst det första året och således inget avancemang efter jungfruresan, utan det gällde helt enkelt att bita ihop och försöka återigen följande år. Tillvaron i bottenskiktet blev ganska kortvarig när tränare Tom Bell fick ordning på manskapet efter bara en säsongs erfarenhet i bagaget. 1992 vann Tyresö samtliga matcher utom en och avancerade till division två. I och med detta lämnade man trean bakom sig för att aldrig återvända.
Om det är svårt att etablera sig som nytt lag i lägstadivisionen är det än svårare att etablera sig som nykomling på nästa nivå. Med spelande tränare och fortfarande på inlärningsstadiet blev premiärsäsongen i tvåan en ordentlig kalldusch. Spelschemat utökades med en match och Tyresö förlorade alla drabbningar utom en. Någon utskåpning var det dock inte tal om. I dagens fotboll ser man ofta lag som avancerat åka på ordentligt med däng med kanske 70-0 eller liknande. I division två när det begav sig var det betydligt jämnare än så.
Nästa år utökades spelschemat med ytterligare tre matcher och avancemang och relegationer såg till att bara Tyresö och Eskilstuna återvände från fjolåret medans resten var nya, eller nygamla i fallet Täby. Det blev en förbättring från Tyresöhåll, men långt ifrån tillräckligt; man vann en match mer än som förlorades och slutade i mitten med ett tredje år i division två att se fram emot.
1995 blev det ännu en match tillagd i spelschemat och man hade nu att avklara dubbelt så många matcher som för bara några år sedan. Det hjälpte att motståndet var bekant och bara Knivsta var nya i serien. Det var också mot just Knivsta som Tyresö led säsongens enda nederlag. Det var absolut inte så att Tyresö marscherade rakt igenom serien, utan I nästan varenda match var det kniven mot strupen till slutsekunderna som gällde. I många fall var vinsterna kämpasegrar och i returmötet mot Täby klarade man precis oavgjort.
Det är som bekant oväsentligt med hur lite man vinner och tabellplaceringen blev iallafall god. Man kunde lämna sina rivaler bakom sig i tvåan och avancera till division ett där allt motstånd var helt nytt, undantaget de gamla division trekollegorna Luleå. Här stiftades också för första gången bekantskap med blivande långtidsrivalerna Arlanda och Carlstad.
I division ett kunde Tyresö skippa den gamla ovanan att ta ett ordentligt kok stryk under sitt första år. Man vann till och med hälften av sina matcher. På det stora hela räcker förstås en sådan poängrad inte till mer än en mittenplacering, men man låg långt över nedflyttningsstrecket med fem vinsters marginal.
Följande år var det satsning på gång. En resa från division tre till division ett på bara fem år gav mersmak och nu började man kasta hunriga blickar mot Superserien. Talangen var stor, viljan större, och en erfaren och kompetent tränarstab fanns på plats. För första gången i klubbens historia kunde man lägga i en överväxel och fullkomligt köra över allt motstånd. Det blev idel segrar under hela 1997 och bara i två matcher var det nära.
Med ett enormt momentum gick det förstås vägen och på bara sju år så hade Tyresö blivit ett verklighetens Åshöjdens BK. Fast Tyresö vann, till skillnad från det fiktiva laget, sin kvalmatch. Till skillnad från de lägre divisionerna där förstaplacerade lag bjöds direktavancemang så tvangs Tyresö nämligen den här gången kvala uppåt.
Säsongen 1998 påbörjades en sjuårig vistelse i Superserien och man kan säga att det rörde sig om sju svåra år. Utmaningarna med ekonomi, organisation, och långa resor riket runt och utomlands gjorde sig ständigt påminda. Efter att Tyresö tagit SM-guld sitt elfte år i seriespel byttes framgångarna till motgångar. Säsongerna 2003 och 2004 var särledes urusla med bara sju vinster på 21 spelade.
Allt detta till trots så hamnade inte Tyresö på nedflyttningsplats som man kan lockas tro, utan när klubben för första gången i historien gick bakåt och relegerades tillbaka till division ett så skedde det på egen begäran då Superseriens elitkrav inte längre ansågs kunnas mötas.
Kraftsamlingen i division ett tände på nytt en gnista i de röda som spelade glädjefotboll och vann 18 av 19 matcher på två år. Redan efter det första året bjöds Tyresö genom sina resultat på avancemangstillfälle till Superserien men avböjde. Det var inte dags ännu. Den tiden kom nästa år då man utmanövrerade Djurgården i den sista matchen för säsongen och tog sig helt obesegrade upp till högsta serien på nytt.
Denna gång var det en repa på 11 år i Superserien som gällde och tålamod var nyckelordet. Det första året vann man inga matcher alls, för att sedan stadigt förbättra resultaten år efter år. Man visste att den egna juniorverksamheten producerad horder av ofantlig talang, och det var bara att hålla ut tills de blivit tillräckligt många och gamla för att utgöra en ny stomme i A-laget.
Efter fyra säsonger började Tyresö att utmana igen och 2010 var man tillbaka i den första SM-finalen av tre på raken. Tyvärr blev denna era rena silvergruvan.
Ironiskt nog var den efterföljande upplagan av Tyresös A-lag enormt mycket mer framgångsrik och hade mer spets, men nådde aldrig lika långt. Mellan åren 2013-2015 dominerade man i grundserien och vann 28 av 33 matcher. Så bra som man var så hade man hakat upp sig på absolut värsta sätt. Det gick helt enkelt inte för Tyresö att ta sig vidare i semifinalen. I fyra rafflande semifinaler på raken så förlorade Tyresö med små marginaler; sju, sex, tre, och tre poäng var allt som skiljde Tyresö från sju SM-finaler i följd och tre.
Det finns inga moralsegrar brukar det heta, och bristen på pokaler i prisskåpet skickade Tyresö ned i den bekanta spiralen från en dussintal år tidigare. Klubben höll ut ytterligare två år innan det var dags att se sanningen i vitögat och förbereda sig för spel i division ett. Återigen dominerade man serien men tackade nej till avancemang. Det positiva momentumet uteblev och i takt med att folk hoppade av skutan uteblev också återbygget. Sett till resultaten så har Tyresö vunnit 15 av 22 matcher i den senaste vändan i ettan, vilket i sig inte är katastrofalt, men det stod klart att mycket arbete kvarstod för att avancera igen.
Avancemanget är alltid på horisonten för klubben, för liksom de flesta andra känner vi att Tyresö Royal Crowns hör hemma i finrummet.
Kommentarer