Dela nyhet
Träning
6 mar 2017 0 kommentarer
Bruhn och Jösse och jag har varit stommen under senhösten och tills nu grundbulten för den gemensamma träningen. Det har mest betytt en viktig sak: att bastun varit på de flesta träningskvällarna. Det har ju inte betytt att andra MAIF-orienterare inte tränar. Bara att de inte gjort det på tis- och torsdag. Numera kommer ju bastun att vara på under onsdagskvällar, eftersom det är då vi tränar gemensamt. Så får vi se hur de övriga löppassen formerar sig i veckan.
Jag såg en reklamfilm med Thierry på youtube häromsistens – kan ha varit reklam i USA för nån nattlampa eller sko. Minns inte. Men jag minns vad han sa: “When I run along a road or a track, I look at my watch every 10 minutes. It’s the most boring time in my life”. Och sen pratar han om hur det är att löpa I skogen. Härligt! Det bästa han vet. Ja, det bästa jag vet också – i alla fall när det gäller idrott eller träning. Skog! Den där TG är inte så tokig. Det kanske inte syns men jag har aldrig varit bättre i orientering än nu – för att jag tränar i skogen. Jag springer ju inte fortare och det beror kanske till del på de nya knäna (som inte är så nya längre) och åldern. Men jag orienterar bättre än jag nånsin gjort – det kanske inte heller säger något annat än att jag var en ännu större sopa förr. En del av det har jag lärt mig av mannen som tycker att väglöpning är det tråkigaste som finns.
När Beethoven skrev sin tredje symfoni sa han, när andra tyckte att det var omöjligt att lyssna på, för att det var så mycket nya harmonier, sa han ungefär: ”Jag behövde en ny stig genom skogen”. Är det inte sånt vi vill känna? Inte bara träning på väg – utan ut i skogen. Också för att det ska vara roligt.
Det var ju häromsistens en ’forskare’ som skrev att stora delar av Sverige kommer att vara öde om några decennier. Han, Kjell A. Nordström, ekonom, är en storstadsälskare (d.v.s. han älskar storstäder; han är inte nödvändigtvis en älskare i en storstad…) och skrev om landsdelar som Värmland och Gotland, t.ex. att de är skräpytor – där kommer det inte att finnas universitet underhållning, shopping. Bara träd.
Jag kan inte tänka mig ett dystrare liv än ett liv fyllt av shopping och underhållning. Värre än Thierrys väglöpning. Jag vill in bland träden. Jag tror inte på såna där dystopier – jag tror på människans klokhet till slut (trots Trump och Putin). Jag tror att han kommer att möta motstånd, om han försöker tvinga igenom sin utopi om bara storstäder – och att de som stannar kvar är misslyckade, alkoholister och knäppgökar. Skog är fint.
För mig är orientering en motståndsrörelse – en kraftig kraft FÖR livet, för det goda mot förtryckande strukturer, mot dem som inte kan se det riktigt goda i livet.
Därför blir det lite träning, då och då. Jag tycker om det, trots att det då och då kommer avbrott – jobb, skador, tröghet. Men det är ju avbrotten som gör att träningen däremellan ger något. Även detta . Jag vet ju att intervallträning ska vara bra – och jag har hållit på med det i många decennier, och det har säkert hjälpt till att skapa min ytterst vackra och fungerande kropp (jag sysslar mycket med sarkasmer och ironi, som ni vet…), men jag vet inget tråkigare – mycket värre än Thierrys väglöpning (jag har dragit fram massor med mil, på den tiden när man ville klara av några maratonlopp). Jag har tänkt, att intervallträning, som ju skapades på 30-talet i Tyskland, borde ha utvecklats sedan dess – och det har den säkert gjort också; det är inte bara 70/20. Men jag tycker det är tråkigt – ja, till viss del för att jag är rädd att ramla och att knäna ska skadas, och risken är större när jag försöker springa fort. Bra balans ar jag aldrig haft; det har hållit mig borta från längdskidåkning, som jag annars tror att jag skulle ha gillat.
Häromsistens läste jag lite på nätet om intervallträning. Man vill ju bilda sig och veta vad man talar och skriver om, Visst finns det lite nya idéer och nya sätt att skriva om dessa idéer, men man håller fast vid grundkonceptet. Vad som slog mig var att även på en del av de snygga och välgjorda hemsidorna finns det ändå de som inte ens fattat vad själva ordet intervallträning betyder, därför att man inte begriper vad ett intervall är. Här och var tror man att ’intervall’ är själva träningen, som man sen vilar lite från – så att säga ’mellan intervallerna’. Då använder man benämningar som ’långintervall’ som om det skulle betyda att man springer längre --- när långintervall måste betyda att viloperioderna är längre. Intervall är mellanrummet mellan passen då man riktigt tar i. Intervallträning är att ta paus – göra intervaller – mellan hårdlöpningarna. Men det är ju också intervallerna – vilan – mellan passen som gör att intervallträning ger resultat.
Intervallerna är det som är nyttigt(därför att man mellan intervallerna orkar ta i desto hårdare), men för min del och min smak: det enda som är roligt med intervallträning är just intervallerna; d.v.s. vilan eller joggningen.
Visst är det konstigt att det ibland blir så där med språket, att somliga använder ord alldeles fel. Även såna som borde veta; såna som lägger upp hemsidor som bara handlar om intervallträning.
Hur som helst: jag föredrar den del av intervallträningen, som är mera fartlek (som man började kalla det under Gunder Häggs tid – löparen, inte proggruppen); att man varierar fart och ansträngning efter eget finnande. Jag gillar verkligen att springa mtb-stigen i Fålehagen. Där kan jag ta i uppför och sen slappa lite nedför – så som det passar knän och övriga kroppen.
Men jag springer i skog. Jag gör som Thierry. Det räcker med några trän och lite lera i en filmsnutt, så fylls jag av vällust. Jag såg en film med en av mina favoriter häromdagen . George Sanders. Lite snårskog och lite klafsande i geggan, så drömde jag om vårsäsongen.
Beethoven har rätt: sök nya stigar. Thierry har rätt: sök skogen. Låt oss söka oss ut i skogen när vinterträningen (hur vi är utför den) är över och tävlingssäsongen kommer. Det är bra att vi tränar, men minst lika viktigt att vi tävlar (hur vi än utför det).
Anders Hedin
Kommentarer