Dela nyhet
"Träden har alltid varit mina vänner"
21 jan 2021 1 kommentar
Förra veckan postade vi en nostalgisk bild från 1986 på ett gäng härliga orienterare. Det visade sig ju att radio/TV-profilen Kjell Eriksson var aktiv i EIF Orientering under 80-talet. Det vill vi ju såklart höra mer om!
Kjell Eriksson, hur lovande orienterare var du egentligen?
- Jag var och är fortfarande fenomenal på att hitta rätt. Bättre än Google Maps! Eftersom jag inte kan springa så fort, så hinner jag inte så långt om jag ändå skulle springa fel, så då kan jag vända snabbt. Men tyvärr så var banorna alltid för lätta, att jag inte fick en ärlig chans att visa mina färdigheter. Kontrollerna brukade ju hänga på var tredje stolpe längs elljusspåren, berättar den nu 45 år gamla Kjell.
Hur kändes det när du såg bilden dyka upp i ditt flöde häromdagen?
- Den bilden väckte massor av minnen till liv. Förlåt, men jag måste ändå säga att jag egentligen inte gillar färgen lila, även om jag älskade EIF. Jag vet att jag frågade nån gång om man inte kunde byta färg, men det verkade vara väldigt byråkratiskt och svårt.
- Du kan även hitta min storebrorsa på den bilden. Letar du lite till kan du också se en idag mycket högt uppsatt sosse!
- Jag har för mig att bilden togs för att proffsen i EIF skulle vara med, men det var för få på plats, så de petade in mig. Du kan ju skymta min mage där, som jag alltid har haft problem med, då jag längs hela livet kämpat med att få viktbalans. Men jag fyllde ut bra, så jag tror EIF därför kändes som en större förening än det då egentligen var.
Du är uppvuxen i Täby, hur kom det sig att du anslöt till EIF?
- Jag hörde till dom som behövde röra på sig. Tyvärr så är idrott ägnad åt dom som är snygga och smala och som egentligen borde vara hemma och äta chips. När jag spelade fotboll fick jag höra skällsord, på gymnastiken i skolan skrek de tjockis. Då sökte jag mig till naturen, till skogen. Träden har alltid varit mina vänner. Där sjöng fåglarna och luften frisk, och där fanns ingen gympalärare som skrek och hetsade. Då upptäckte jag orientering, och så blev det EIF, så slapp jag Täby för en stund också.
Berätta om din tid i EIF, när började den, hur såg den ut, vilka idrotter utövade du?
- Jag är inte säker exakt på när jag började, men det var väl en rätt kort men intensiv period. Jag hann vara med i femdagars två gånger, kanske tre. Det var bara orientering jag sysslade med. Det är en härlig sport när du är dålig på att springa, för när man springer i tät skog i jämförelse med att springa på en stor arena känns det som att det går fortare.
Starkaste minnen från tiden i den lila föreningen?
- Det måste ändå varit när jag fick ett samtal om att jag var uttagen till tio-manna eftersom jag presterat så bra. Jag trodde väl inte riktigt på det, men mormor bakade sockerkaka och hela familjen åkte iväg med campingstolarna.
- När jag väl kommit i min lila dräkt, som vid det här tillfället höll på att spricka, såg jag snart blickarna hos de andra. De började viska, vrida och vända på sig. Det visade sig att det funnits en annan Kjell i EIF, så tränaren hade ringt fel nummer och kallat mig istället. För EIF blev det pest eller kolera - avblåsa laget och förlora, eller låta mig springa och förlora ändå. Jag tror det var så att de hittade den rätta Kjell några minuter före start, så jag fick sitta och äta upp mormors sockerkaka istället.
- Sen får vi inte glömma att jag vann en gång! Vid en tävling hade banläggaren gjort fel och alla i H12 fick en karta som var gjord för betydligt äldre. Men jag hittade rätt, så jag kom i täten, tyvärr precis utanför prispallen. Så jag fick åka hem medan de andra tre stod på pallen och fick applåder. Men några timmar senare ringde EIF och sa att de andra hade stämplat fel och de hade rättat fel på grund av allt strul, så det var jag som vann. Tränaren åkte hem till mig i Täby med priset. En ficklampa.
Följer du EIF på något sätt idag?
- Numera bor jag inne i stan, och det har hänt att jag på senare år faktiskt i smyg varit med i någon tävling där det funnits öppen anmälan och spår. Men nu var det ett tag sen sist.
- Om jag skulle återvända till orienteringskarriären skulle jag gärna vilja inspirera unga idag som var som jag - som behöver röra på sig, men som är trötta på att det alltid måste vara blodig tävling, där skällsorden haglar. Det vore frid för mig att få sprida den friden vidare till andra, om det fanns en grupp som hellre fokuserade på kluriga banor än på tid.
Vad gör du idag?
- Sen många år driver jag mitt egna produktionsbolag för film, radio, podcast och TV. Och så vi är flera som delar kontor som jobbar med samma sak, så jag hamnar lite överallt vilket är väldigt kul. Jag orienterar mig helt enkelt fram i lugn takt i det nya medielandskapet och jag brukar hitta rätt, och det har jag ändå EIF att tacka för, säger Kjell Eriksson.
Kommentarer
Henrik Orrling 21 jan 2021
Vilken trevlig artikel! Kul också att få se ett kort på min gode vän Stefan Lundgren (mitten överst) som tillhörde de riktigt stora kanonerna. Årets EIFare samma år.