Dela nyhet
Onyx cupen - ett epos
7 jan 2019 7 kommentarer
Dryga 24 timmar efter hemkomst, från en av de mest emotionella och häftigaste resorna man varit med om på länge, så är man fortsatt lite lätt omtöcknad. Att överhuvudtaget försöka få ner mina tankar eller känslor från denna i helgen igår var en total omöjlighet, det var ett virrvarr av allt och faktiskt fortfarande lite surrealistiskt!
Men vi backar bandet, lite innan vi kommer till superlativ-landet – för även om superlativen används då och då, så har de aldrig känts mer rätt att använda än denna gång. Vi börjar hemma dock, för man förstod redan på morgonkvisten innan avresan att Tomtberga stjärnorna stod rätt i skyn. Hur ska man annars tolka Nicklas brunsthejarop när han kliver ur bilen, Jessicas ”woop woop” när hon ansluter eller familjen Johanssons exemplariskt skinande rena bil? Det var något som låg i luften helt klart, men så är det ju när Tomtbergafamiljen ger sig ut på vägarna, det är alltid lite fest!
Sagt och gjort, vi hoppar in i bilarna och drar söderöver – undertecknad hade sedvanlig blyfot och var först på plats, och slås direkt av storleken på anläggningen (40 000 m2 läste jag sen). Var uppenbart att väl på plats, så behövde man inte kuska land och rike runt mellan hallarna. Vi river av en snabb incheckning och märker till vår belåtenhet att vi har ett och samma omklädningsrum, genom HELA cupen. Man får säga att Onyx cupen kan det är med arrangemang, och vet hur man ska få ett lag att känna sig bekvämt, hatten av! Även om värmen och sedermera lukten var påtaglig under dagarna, inte minst från coachernas nytryckta cuptröjor som gav ifrån sig en lite skönt funky odör, så började vi vår sedvanliga pepp inför den första matchen. En första match som rivdes av i A-hallen, en hall värdig namnet A får man säga – mycket angenäm upplevelse!
Upplägget var ju 3 matcher på lördagen, som därefter skulle placera oss i antingen A eller B final. För att det här reffet inte ska bli milslångt så kan vi säga att vi körde som vanligt vårat spel, och även om vi kanske inte riktigt hade fått igång Tomtbergaväxeln i första matchen så kom den igång vartefter dagen gick. Efter 2 matcher så hade vi en seger och en mycket hedersam förlust i bagaget. Inför match 3 så var det dags att pipa iväg till hotellet, checka in och dra oss lite middag innan vi återvände för dagens sista match. Var det Clarionhotell vi bodde med i paritet med de Clarion man är van vid? Nej. Var maten 5 plus? Nej. Var upplägget, personalen och arrangemanget kring hur ALLT fungerade på hotellet kanonbra? Jajejäklamensan! Det var i princip bara att glida in och upp på rummet, vi fick till och med ett eget konferensrum att äta i – ett konferensrum som på morgonen dagen efter hade en ”Lycka till” hälsning skriven från personalen på whiteboarden, så jäkla snyggt!
Kanske lite dästa drog vi tillbaka och spelade sista matchen vid 19:45, tappra tjejer spelade riktiga bra och vi föll även där mycket hedersamt med några mål. Rent innebandymässigt dag ett så föreföll det som de andra cuper vi varit på, tjejerna kämpade riktigt bra och kunde likväl ha vunnit alla tre fighter. Men vi hade bra motstånd och vi kunde lämna dag ett med huvudena höga. Föga visste man då, vad morgondagen skulle ge oss, hade man vetat det hade man inte sovit en blund..
Våra tjejer alltså, de hade i princip kunnat bo själva på det där hotellet. I princip alla pep upp och duschade, hängde runt lite grann efter men var tillbaka på rummet när vi hade sagt det. I undertecknades rum så var det 3 trötta damer som föll i djupsömn 10 minuter efter vi släckte i princip, de försökte snacka lite med det bara gick inte. Turen/skickligheten var ju med oss också, vi kvalificerade oss direkt för semifinal på söndagen vilket betydde att första matchen var 1315. Så sovmorgon, hotellfrukost, förmiddagspromenad och lunch i lagom lunkigt tempo stod på menyn innan matchen. Svårt att hitta en bättre uppladdning känner jag, inte som de stackarna som någon sprang på vars lag hade sovit i ett klassrum. Ett klassrum där lamporna gick igång av rörelse, toppade det med 20 minuters brandlarm klockan tre på natten. Jag vet inte hur det gick för det gänget, men gissar att resan blev tuff..
Mycket text, ber om ursäkt för det .. för nu står vi inför det som inte riktigt har landat hos mig än. Vi hade tidigt bestämt att alla (dag 1 rullade vi på 3 grupper) skulle få lira varje match på söndagen, givet att det var utslagning. Innebär att vi skulle mönstra 17 starka krigare på plan, och det i sig blir ju inte många spelminuter per person. En stor utmaning med det är ju att få tjejerna att hålla fokus, och ge 110% i varje byte. Det blir helt enkelt svårt att komma in i matchen. Så vi använde i princip hela taktiksnacket till att peppa tjejerna inför detta, ladda och verkligen springa benen av sig och på bänken var fokus enbart på plan – INGET annat! Ska inte sticka under stol med att jag var lite orolig för att det inte skulle hålla, dessutom mötte vi ett gäng stora starka tjejer. Men när fasen ska jag lära mig? Det är ju Tomtberga, det är ju våra tjejer, det finns ju någon form av magi eller trolldryck i vattenflaskorna för dessa små damer gav 120% varje byte. Spelade ingen roll om man fick lira 15 sekunder eller 90 sekunder. Man kom av med andan i halsen och ett fokus som var toppklass och redo att ge sig ut och kriga igen.
Matchbilden var inte vad jag förväntat mig, vi parkerade oss på deras planhalva och öste fram chanser – Hässelby hade knappt någon boll så döm till vår förvåning när 1-0 trillade in till deras fördel med 10 sekunder kvar av första perioden. Jäkligt retligt, och jag led med Filippa W i målet som hade en supersvår match där det nästan hände saker hela tiden, men inte gjorde det. Som gammal målvakt vet jag att det är supervårt, att en 11-årig tjej klarar det så bra som hon gjorde – det imponerar, rejält!
Matchbilden var den samma period 2, vi öste fram chanser allt från nära mål till stolpträffar och känslan i kroppen om att om det var någon gång vi förtjänade ett mål, så var det denna gång. Jag var som på nålar, alla var som på nålar. Teatraliska utspel, hår som revs och det var känslor och nerver som satt på utsidan och man började nästan titta upp till han där uppe och lite frågande undra om det här verkligen var rättvist? Skulle 17 tjejer som kämpade sina stolta Tomtbergahjärtan ur kroppen inte få belöning för det? Skulle inte vi, som varit på en så jäkla fantastik resa inte äntligen få den där medvinden, det där lilla extra kvittot? 4 minuter kvar.. fortsatt 1-0 och chanserna ven på, lite frustration började växa. Tränarna stod upp, spelarna studsade, läktaren gungade på andra sidan. Och så händer det.. bollen går in. Den går fanimej in! Det tar mig några sekunder, men jag ser rätt. Jag ser hela bänken lyfta, jag hör vrålen från läktaren och den känslan i kroppen när årtiondets mest välförtjänta mål ramlar in är obeskrivlig! Men det gäller att fort lägga lite band på sig, 1-1 med 3 minuter kvar – tjejerna måste behålla fokus, vi tränare måste behålla fokus. Dags att börja spana på de 3 straffskyttar vi valt ut, ser de redo ut? Klart de gör det, bra då är vi beredda. Nu gäller det bara att hålla det här tiden ut!
Vi försätter att skapa chanser, men tiden börjar rinna iväg så 1-1- känns troligt. Inte rättvist men ändå, då är vi där i alla fall och har alla möjligheter. Sen ser jag det, 14:33 på klockan. Bollen landar i deras slott, jag ser att vi laddar för skott och jag ser luckan och tänker ”sikta vänster, för allt i världen se luckan på vänster sidan”. Bollen drar iväg (bra skott hinner jag tänka), jag ser bollbanan och PANG! Den sitter i nätet! Euforin är total, hela hallen exploderar som om vi vunnit ett världsmästerskap och kan för utomstående kanske verkar konstigt. Men vi i tomtbergafamiljen vet, vi vet vilken resa vi haft, vi vet att alla 30+ tjejer i det här laget är små fantastiska varelser och är de varmaste underbaraste tjejer som finns. Vi vet att vi är så JÄKLA värda det här, vi vet.. vi vet! Slutsignalen går, och euforin fortsätter och jag ser mig omkring. Det är glädje, det är tårar, kramar och en sådan magi att den inte går att förklara. Jag kommer på mig själv att jag kämpar med en klump i halsen, biter mig i läppen och försöker hålla ett lugn. Men det jag ser i tjejernas ögon, i föräldrarnas ögon får mig att förstå att jag inte är ensam om känslan, jag är långt från ensam om min klump i halsen eller min fuktiga ögon. Jag ser ut över tjejerna, den stolthet som jag och vi känner för detta laget – kunde lika gärna vara våra egna döttrar allihop, vill klumpa ihop dem och krama ihjäl dem! Var det den mest skönspelade matchen jag sett, absolut inte. Däremot var det den vackraste matchen jag någonsin sett, den kommer att vara med mig länge!
Det är såklart svårt att landa efter sådan här insats, men vi laddar om för final och märker att tjejerna också fattat vad de gjort. De tar med sig samma känsla, samma fightingspirit in i finalen och det är inget direkt snack om saken. Vi spelar hem en mycket stabil 5-0 vinst, och kan kröna matchen innan med en cup vinst i B-finalen i Onyx Cup mina vänner, smaka på orden bara.. mumma!
Helgen bjöd på otroligt mycket, vi fick chansen att lära känna tjejerna, Fick peppa, kramas, prata ut, gråta och framförallt skratta en hel del. Det var inte bara en fysisk resa vi gjorde, jag tror vi alla knöt ihop Tomtbergabanden ytterligare. Jag vill förstärka något bara innan jag rundar av, kom ihåg att detta inte bara handlar om de 17 tjejer, ledare och föräldrar på plats denna helg. Detta handlar om hela tomtbergafamiljen, det var alla vi som fick helgen att hända. Det är alla vi som skapat denna magi, det skulle kunna varit vem som helst av oss som varit där i helgen – glöm inte bort det!
Med värme i bröstet och den där jäkla klumpen i halsen som gör sig påmind när man återbesöker helgen i sitt minne så ser vi nu fram emot ett nytt år med Tomtberga magi, för mer magi kommer det att bli! Sist men inte minst, tack till alla er föräldrar och syskon där ute som var med och förgyllde denna resa, man kan inte annat än att älska den här familjen!
/Forza Tomtberga
Kommentarer
Sofie Johansson 7 jan 2019
❤️❤️❤️
Louise Johansson 8 jan 2019
Tack för ett underbar text och tack laget/tränarna för att ni är de ni är. Denna helg äger en egen speciel plats i både minnet och i hjärtat. Vilken kämparglöd, envishet, laganda, glädje mm ni bjöd på. Jag är så stolt och glad över att vi fick vara med och se allt på plats. Ni bjöd på en hejdundrande show. Tänk att våra tjejer tog hem seger i B-slutspel!!! Helt Fantastiskt!!
Johan Selldén 8 jan 2019
Instämmer med föregående talare. Helt fantastiskt. Jag är så glad att jag körde ganska fort i söndags (utan att för den delen riskera någon eller något) och hinna precis till att få se semifinalernas Semifinal med stort S. Idrott när den är som bäst.
Mattias Nyberg Löfqvist 8 jan 2019
Vad fint skrivet! Tack för att du tar dig tid att göra de här referaten. Det är underbar läsning för oss som inte kunde vara på plats och heja fram laget!
Carolina & Daniel 8 jan 2019
TAck så mycket för en underbar helg! vilken fest helt fantastiskt
Nicklas 8 jan 2019
❤️. Jag är fortfarande tagen efter helgen. Brunsthejarop, haha, hoppla då 😱😂
Jessica 8 jan 2019
Whoop whoop!! Jag instämmer med samtliga, en magisk helg med underbara Tomtbergafamiljen ♥️