-

Kommentarer

• Adam Aliceus 8 apr 2018 Matchreferat Kongahälla-Ösets BK Vi alla tryckte våra ansikten mot bilarnas fönsterrutor när vi rullade in i "Blomsterstaden", klaustrofobiskt men härligt, för att se om Kungälv gjorde skäl för sitt smeknamn, och visst hade träden runt fotbollsplanen slängt av sig sina vinterkläder och kastat sig in i vårprakten. På vägen hörde vi några ångbåtar hälsa på varandra nere vid ån, visslandes, och vädret var på ett strålande humör. Konstgräsplanen var så jämn att man kunde se över från den ena sidan till den andra och deras två coacher välkomnade oss öppenhjärtligt. Sweet Saturday, the day between waiting Friday and lousy Sunday. Hur vi än försöker gömma oss för kärleken till fotboll, kommer den alltid att finna oss! Bengtsson Kajsa-Maria-Elina-Lisa Anna-Lena-Åsa-Emma R-Amanda Christina Avbytare: Petra, Moa, Alma Vi började matchen lite trevande, med skorna på händerna, men visade från början ändå prov på fysisk pondus - att möta oss skall vara som att skjuta sig själv i foten, det gör ont. Våra motståndare hade flera skickliga bollbehandlare och innan vi hann komma in i matchen så kändes det stundtals som att vi var som två sydamerikaner som försöker prata engelska med varandra, vi hade det liksom inte helt lätt. Vi vrängde och krängde och gungade lite grann, men till vår stora glädje hade vi vår ruttiga mittback Maria, som inte bara var vårt lags utan hela Kongevis lysande stjärna, vår positionsstarka burvakt Bengtsson och lagkapten Lena, som gav oss en gåva i sitt fotbollskunnande. Så småningom undangömdes dock nervositeten i en svart låda och skickades till yttre rymden. Vi avslutar halvleken utan målrikedom på ett bra sätt och våra tankar går till vår krigare Amanda, vars hand omplacerades en aning av en hård rensning - vricket var illa illa, men vi får hoppas att det blir bättre bättre. I halvtid ville alla höra vad vi borde ändra på och vi viskade ihop oss. Sedan sträckte tjejerna på sig som en linjal, gick ut på planen igen och spelade som om de fått reda på hemligheternas hemlighet och inte bara hemligheten som den var. Vi började landa i våra positioner och kommunikationen - ordlös, högljudd, lågmäld, stilla och berörande - började sitta, vi var minsann inga sömniga påskfirare de hade på besök, det kunde de kasta sig i backen på. Av revirskäl började vi få grepp om mittfältet med Lena, Åsa och Alma och även Kajsa tog steget upp i krigszonen, där hon fick visa sin dubbelkompetens. Med Emma R som ensam anfallare i vår 4-5-1-konstellation började det röra rejält på sig där framme och Anna hotade med flera skott mot mål. Det var svårt att se alla delikatesser från sidlinjen, men tyckte mig ändå se att någon slog en Marockofint så att en motståndare sprang in i sin kompis. Däremot skulle motståndarna snart stå som slagna av ett vackert konststycke när Alma i 65e minuten visade att hennes fötter var en naturkraft och vi kunde bara sjunga "Hallelujah" när bollen seglade ner bakom deras nätväktare och gav oss ledning med ett mål mot noll. När vi värmde upp, innan matchen, stod några smågrabbar och spelade vid det ena målet och den minste sa till den störste: "Vill du vara ego eller vill du vara snäll?" Jag log lite åt hans kommentar och under vår match tänkte jag att han förmodligen skulle bli lika frustrerad på att vi som lag var så snälla mot varandra och hela tiden försökte spela oss framåt, som han var frustrerad på sin kompis som var så ego och aldrig passade. Vi gjorde verkligen en fin laginsats och vårt spel i andra halvlek log vackert mot oss, även om vi i slutet inte lyckades fokusera hela vägen. Vi tog med 1-1 in i slutsignalen, vilket rättvist speglade matchen, och tackar Kongahälla ödmjukast för en trevlig drabbning. Domaren stod också för en god insats, det närmsta vi kom honom var när han på en kysslängds avstånd talade om för oss att vi inte fick spela med halsdukar, enligt Fotbollsförbundets rustika sedvänjor. Vissa människor önskar man att man mött i ett annat skede i livet, och det är väl ungefär så det är meningen att våra kommande motståndare skall känna sig när de möter oss. Tiden - denna dyrbara vara - gick fort och vår kondition tog lätt på matchen, som en ballong i ett snöre, vilket är glädjande. Vi hade lätt kunnat klara en halvlek till. Alla var duktiga och gjorde en genuint härlig insats, men extra varma och tempererade ord går till matchens lirare Maria Murén. Finns det något bättre än när man använder sina fötter på rätt sätt? "Vi var hälftenägare av matchens mål, vilket ju inte är så dumt i vår första riktiga match ihop", säger jag till mig själv och gör en halvcirkel med foten i sanden. Nu firar vi helt enkelt vår fotbollsinsats i varje tanke och hyllar Ösets BK i varje handling! Bakom pennans bläck /Adam