Handbolls VM 2023, en resumé

En bubblande helg och "galen" föreställning presenteras här i en återblick från skribenten.

Året är 2023 och det är återigen dags för Handbolls VM för herrar i Sverige. Första året som jag fick förmånen att besöka detta häftiga evenemang i Scandinavium i Göteborg var 1993 då Bengan Boys precis hade påbörjat sin storhetstid med VM-guldet 1990 i ryggen och OS-silver i Barcelona 1992. Magnus Andersson, Ola Lindgren, Magnus Wislander, Erik Hajas, Thomas Svensson m.fl. var stjärnor på denna tiden (det slutade med en bronspeng). Själv var jag en liten grabb på elva år, ganska ny (något drygt år) inom handbollen i Göteborg och tillhörde då IF Nordenhov. Flera år senare återkom så Handbolls VM till Göteborg igen (2011) med nya stjärnor som i ett starkt lag aspirerade om medaljer (det blev en fjärdeplats). Även då fanns jag på plats, den gången som en av spelarna och ledarna för Majornas IK i Göteborg. Under 2011 års mästerskap började det byggas upp en stämning i hallen som var riktigt maffig, men det är inget mot hur 2023 års Handbolls VM formulerade sig som ljud- och upplevelsekuliss.

Inför fredagens batalj där våra barn skulle få uppleva sin första stora mästerskapsmatch bubblade och pirrade det i barnens små kroppar. Det kom mängder med frågor och vi kunde nästa ta på spänningen.

Fredagens batalj skulle gå av stapeln mellan Sverige och Island, men innan dess gjorde Portugal - Kap Verde och Brasilien - Ungern upp i de andra matcherna i Sveriges mellanrundsgrupp. Redan när vi anlände lagom till andra halvlek i Scandinavium fanns ett surr och en förväntan inne i hallen som långsamt hade börjat växa till liv. Islänningarna hade specialchartrat fem extra flygplan från Reykjavik och fyllde upp ett par tusen platser inne i hallen för att heja fram sitt lag i den Nordiska kampen. Någon timma innan matchstart glider så spelarna in på golvet och börjar mjuka upp sina kroppar och publiken strömmar till i allt tätare strömmar. Musiken dånar i högtalarna och vi får en förnimmelse om att snart är det dags. Under årets mästerskap, och några liknande arrangemang tidigare i Sverige de senaste två-tre åren, har Tommy Körbergs sång Stad i Ljus blivit ett ledmotiv som sjungs under delvis nedsläckt hall och med mobilkameralamporna lysande likt klassiska tändareldar. Sången från publiken träffar oss alla rakt i bröstet och känslorna är uppvarvade och igång.

Inspringet blir högljutt och magiskt och matchen börjar i ett rasande tempo. Som publik får vi se vilka atleter spelarna är, men också hur mycket förberedelser som krävs för att bli en bra utespelare i handboll, med många timmars träning, rätt formning av kroppen och inte minst en förmåga att kunna spela ihop och lita på sin lagkamrat. Som målvakt krävs dessutom en skalle, kall som is i rätt läge och explosiv och kraftfull i ett annat. Att kunna läsa in i förväg och kunna omsätta kunskapen i räddningar under matchen är en nyckelegenskap, men också att kunna förstå hur en rörelse i en situation kan göra så att en räddning kan frambringas.

Första halvlek levererar en tight och intensiv spelupplevelse och Sverige ser ut att ha kontroll på läget, tills Island plötsligt biter ifrån och gå från tre måls underläge till två måls överläge och trots ett intensivt publiktryck. Isländska läktardelen vaknar till liv än mer och vevar, tutar och skriker så att varenda svensk behöver gå in i sig själv och uppmana det som kommer bli kvällens signum; ENERGI! De svenska supportrarna som redan är uppeldade till bristningsgränsen lägger i ytterligare en växel och i takt med att Sverige övervinner eventuella tvivel på planen så tar vi oss förbi på resultattavlan lagom till halvtidspausen.

Med pulsen dunkandes som ett trumsolo och adrenalinet sprutandes i våra kroppar börjar vi andas igen under den 15 minuter långa pausen. Dans till YMCA och en och annan droppe vätska får landa i kroppens blodomlopp för att kunna orka en andra halvlek i detta inferno.

Sverige har ett fantastiskt handbollslag detta år, och förra året när vi spelade hem EM-guldet i Budapest. Bredden är stark och förmågan att plocka fram det bästa hos varandra och att lyfta fram laget före jaget visar på samma fokus och förmågor som under storhetstiden på 1990-talet. Andra halvlek blir en intensiv match som avgörs först de sista tio minuterna där Sverige kan dra ifrån till en betryggande sex-sju målsledning och läktaren exploderar i gult och blått, med sång och hejarop och händerna klappar som de aldrig gjort förr.

Matchen är slut, spelarna firar, publiken firar, Island deppar men de flesta i hallen är mer än nöjda.

Barnen som stannar kvar får alla sina efterlängtade autografer då spelarna efter dusch och samling åter kommer ut i hallen och går varvet runt och att kalla detta något annat än folkligt är omöjligt. Med stora smil och nöjda kroppar lämnar vi Scandinavium för hotellet och en skön natts sömn. När detta skrivs har vi fysiskt ännu inte återhämtat oss efter denna sprakande upplevelse...

Om ni får chansen att åka på olika matcher och evenemang med Sveriges handbollslandslag för Damer eller Herrar. Tveka inte, det blir en häftig upplevelse!

//Skribenten