Dela nyhet
Historien om en historisk 50-åring: VIF:s damlag!
8 mar 2019
Idag, på Internationella Kvinnodagen, får du hedersmedlemmen och mångårige damledaren Gösta Palmströms berättelse om hur VIF:s damverksamhet bildades i början av 1969 och tankar kring utvecklingen fram till idag, då VIF fostrar duktiga flickspelare på löpande band. Damverksamheten har funnits oavbrutet i 50 år. Något som är unikt i Sverige.
Vänersborgs IF:s damlag i fotboll, känt som Duvorna, fyller 50 år! Efter att ha bedrivit fotboll för män i 62 år, tog VIF:s styrelse i början av år 1969 beslutet att även låta kvinnor och flickor känna på det i Sverige så populära spelet. Året före hade några fotbollsklubbar i södra Västergötland startat Sveriges, och därmed också en av världens, första fotbollsserier för damlag.
VIF:s damlag är det äldsta i Trestadsregionen med omnejd. Det startades flera damlag i området ungefär samtidigt som VIF:s lag kom till, men de flesta av dem finns inte kvar idag. Och de som finns har det gemensamt, att de saknar kontinuitet. De har alla lagt ned och startat om ett antal gånger.
VIF:s lag har allt sedan 1969, aldrig varit nedlagt eller vilande! Antalet spelare har förstås varierat, men lag i seriespel har funnits hela tiden. 2019 gör man alltså sin 51:a säsong i obruten följd! Det är inte många damlag i Sverige eller i världen som når upp till det.
Det var alltså på 1960-talet som den moderna damfotbollen startade i vårt land, men att kvinnor spelar fotboll är en företeelse som är lika gammal som spelet självt. Att det dröjde så länge innan samhället accepterade den kvinnliga fotbollen fullt ut, berodde på trångsynthet och rädsla från diverse håll. Det var i nordvästeuropa det tog fart för drygt 50 år sedan och sedan gick utvecklingen med svindlande hastighet.
I våra trakter var Västergötlands Fotbollsförbund tidigt framme.
- 1971 tog VFF till sig damverksamheten och startade distriktsmästerskap och seriesystem.
- 1973 spelades den första officiella SM-turneringen för damlag
- 1978 tog Svenska Fotbollsförbundet till sig de två högsta damdivisionerna
- 1988 var det premiär för Allsvenskan, det vill säga den högsta divisionen där landets bästa kvinnliga fotbollslag samlades i en enda serie.
Innan Västergötlands FF gick in 1971 hade Vänersborgs IF:s damlag 1969 och 1970 spelat i inofficiella serier, som klubbarna arrangerade utan inblandning av något förbund. Under årens lopp har VIF:s lag pendlat mellan divisionerna 2 och 4.
Bästa året var 1984, då laget vann Division 3 Västergötland Västra efter 18 raka segrar och 56-9 i målkvot. Det innebar maximala 36 poäng. På den tiden gav en seger bara två poäng. Noterbart är att Division 3 då också var tredje divisionen i praktiken. Idag ser ju seriesystemet lite annorlunda ut.
Totalt har det blivit fem seriesegrar för VIF:s damlag genom åren: 1974, 1975, 1982, 1984 och 2015. På flicksidan har flera starka årgångar funnits. Födda 1971 och födda 1991 är exempel på två lag som var helt outstanding i våra trakter på sin tid. VIF har fått fram flera spelare som varit med i Västergötlands distriktslag och någon gång har det burit ända upp till flicklandslaget.
För att återvända till representationslaget, så är givetvis den allra första seriesegern 1974 ett oförglömligt minne. I sista matchen mötte man Trollhättans FK på hemmaplan och måste ta minst en poäng för att förstaplatsen skulle säkras. VIF tog ledningen, men TFK vände till 1-2 genom två rätt tursamma mål. Tiden gick, och det började bli alltmer nervöst i lagledningen. Spelövertaget blev dock större och större och med tio minuter kvar kunde högerforward Inga-Lena Nelson kvittera. För säkerhets skull gjorde i slutminuten frisparksspecialisten och vänsterbacken Gunilla Hansson 3-2 på en frispark från 20 meter. Stort jubel, förstås. Något av ett västgötaklimax blev det när man i Göteborgs-Posten på måndagen fick läsa att svåraste rivalen Sjuntorps IF förlorat i sin sista match! VIF hade vunnit serien även om det blivit nederlag mot TFK.
Seriesegern innebar uppflyttning till den näst lägsta serien; Västergötland klass II Sydvästra. Där gällde det att hänga kvar, trodde man först. Snart förstods emellertid att det skulle bli serieseger även här! Serien hade ett ojämnt antal lag, varför VIF spelade sin sista match i nästa sista omgången och stod över den sista.
De röda mötte Främmestads IK hemma och vid vinst skulle det bli serieseger. Det kunde även bli det vid oavgjort eller förlust, men då måste det gå VIF:s väg i sista omgången. Trots hård motvind i första halvlek var hemmalaget spelöverlägset, men det lyckades inte i avslutningarna. Istället kunde gästerna gå till halvtid med en 1-0-ledning. I andra halvlekens medvind blev Duvornas övertag än större och mot slutet fick man hjälp av att det började hagla! Trots denna hårda hagelvind i ansiktet lyckades Främmestads kompakta försvar länge hålla undan, men med fyra minuter kvar satte mittfältaren Margareta Olsson en frispark från långt håll i vänstra krysset!
I sista omgången en vecka senare gick resultaten VIF:s väg och laget kunde hemföra sin andra serieseger i följd, denna gång i blus och kjol. Det hade inte blivit serieseger om man förlorat mot Främmestad. Som grädde på moset visade det sig att Margaretas mål även var VIF-damernas 100:e mål genom tiderna.
Ett annat oförglömligt minne är turneringen Lancashire Trophy i England 1986, då VIF i kamp med flera av Brittiska öarnas bästa lag gick till semifinal, där man föll med 1-0 mot slutsegraren Broadoak. Någon match om tredjepris spelades ej. I den turneringen besegrade VIF bland andra de engelska lagen Norcross, Bolton och Chorley; skotska Aberdeen och irländska Tolka Swift. Det blev oavgjort mot Wishaw (skotska cupmästare året före) och mot engelska seriemästarna 1985 och 1986 Broadoak i gruppspelet samt mot tidigare engelska cup- och ligamästarna St Helens.
Det enda nederlaget kom i semifinalen, då laget var rejält slitet efter tio matcher på två dagar. Småblessyrer här och var gjorde att man inte hade tillräckligt med avbytare mot slutet av turneringen.
Än idag minns man "The Swedish Doves" i Lancashire och hur förundrade man blev över att VIF:s spelare var så feminina. När VIF-laget kom till spelorten ifrågasattes verkligen om dessa "fotomodeller" kunde spela fotboll! Men, de kunde de. Fyra år senare, 1990, var VIF med i Lancashire Trophy igen, men då gick det inte lika bra. En kraftig generationsväxling i slutet av 80-talet gjorde att nästan alla spelarna från de stora åren hade slutat.
Hur togs laget emot av allmänheten i Vänersborg vid bildandet för 50 år sedan? Med undran och misstro hos en del av dem som trodde att det var fråga om en tillfällig fluga, som snart skulle ebba ut. Merparten av idrottsfolket däremot, förstod att detta skulle växa och snart bli något riktigt stort, och om VIF satsade på damerna från start, skulle föreningen inom några år ha ett riktigt bra lag. I det närmaste i klass med landets bästa. Tyvärr skedde inte en sådan satsning och det var nog så att man inte heller i VIF riktigt förstod vad det handlade om. Ett uttalande av en av föreningens styrelseledamöter har blivit klassiskt: "Nu har vi fått fram folk som kan hjälpa till att servera vid fester!". Kommentarer överflödiga.
Några år senare, när Duvorna trots allt utvecklats till ett med lokala mått bra lag, var det många som erkände att de blivit överraskade av den kvalitet laget nått. Någon sa: "Jag hade ingen aning om att det skulle bli ett fotbollslag på riktigt av dem"! Om man hade anat det, hade laget överhuvudtaget bildats då? Tveksamt.
Under årens lopp har allmänheten ibland ställt frågan hur VIF, en av de mest konservativa klubbarna i våra trakter, kunde vara så tidigt ute med damfotboll. Aningslöshet är åtminstone en del av svaret. Men låt oss inte klaga alltför mycket på VIF. Föreningen har ju faktiskt lyckats med vad mycket få andra klarat. Man har hållit laget friskt och levande genom 50 år!
"Duvorna", förresten. Var kommer det namnet ifrån? En av lagets första tränare kallade ibland sina adepter för "duvor", och vid ett tillfälle, när laget samlades vid VIF-gården på Torpafältet för avresa till en bortamatch, yttrade en förbipasserande: "Är det Duvorna som ska iväg?" Därmed var namnet fastslaget.
Vilken typ av fotboll har VIF:s damer ägnat sig åt genom åren? Vid starten 1969 var det svårt att finna någon särskild stil. Drygt hälften av spelarna hade aldrig haft någon kontakt med fotboll eller lagbollspel över huvud taget. Ett knappt halvdussin var handbollsspelare och det var främst hos dessa man kunde finna kvalitet. Några få visade rentav stor medfödd talang. De var så att säga födda till fotbollsspelare.
När laget hade sin storhetstid under första hälften av 1980-talet var det inte så mycket teknik och finlir, utan mer schvung och kraft. Man "körde över motståndarna". På den tiden var det fortfarande så att de flesta spelarna på den kvinnliga sidan började spela ganska sent, i tonåren. Idag, när flickorna börjar med fotboll mycket tidigare, kan man se ett spel med god bollbehandling och bra passningsspel såväl hos VIF som hos damfotbollen i stort.
Vid starten 1969 spelade VIF med en klassisk uppställning med trebackslinje, två halvbackar och fem forwards, men redan året efter gick man över till moderna 4-4-2 och 1974, året för första seriesegern, spelade man 1-3-3-3. Det vill säga en sweeper bakom backlinjen. Att det fanns tre spelare på mittfältet var inte så vanligt då och satte myror i huvudet på motståndarlagen ibland. På senare tid har det för det mesta varit 4-4-2 med variationer som gällt.
Under de första åren fanns bara ett damlag i VIF. 1974 bildades ett reservlag och 1979 tillkom det första flicklaget. Idag har föreningen ett seniorlag, juniorlag och flicklag i alla åldrar.
Att räkna upp enskilda spelare från de 50 åren, eller att försöka ta ut ett "All-Time-Team", är bäst att avstå från. Dels är det stor risk att flera goda spelare missas, och dels är det svårt att jämföra olika tidsepoker. Utvecklingen går framåt och det är skillnad på då och nu.
I ett All-Time-Team skulle det inte vara fråga om vem som är bäst genom tiderna på en viss plats i laget, utan hur bra spelarna var i relation till den tid man verkade i. I ett sådant lag skulle minst hälften av elvan vara hämtad från "Superlaget" 1984. Ändå är det ingen tvekan om att dagens lag, ifjol åtta i division 3, skulle besegra 84-laget om det gick att förflytta det hit i en tidsmaskin! Dagens VIF-damer börjar med fotboll tidigare och tränar oftare. Och inte minst; 1984 års lag bestod till två tredjedelar av cigarettrökare. På en punkt måste dock 84:orna hedras. Spelarna lämnade inte VIF med mindre än att man flyttade från Vänersborg på grund av exempelvis studier. Detta var givetvis en stark orsak till lagets framgångar.
Som sagt, nämn ingen före den andra. Låt oss istället rikta en hyllning till laget som helhet. Till alla dess spelare och funktionärer, och även till föreningen som sådan. Vänersborgs IF har under 50 år utfört ett värdefullt arbete i den kvinnliga idrottens tjänst.
Än är det lång väg att gå innan vi fått full jämlikhet mellan dam- och herrfotboll internationellt, nationellt och på klubbnivå, men bara det faktum att VIF:s damlag funnits så länge, förtjänar VIF att hedras av.
"Conservator Traditio"/Gösta Palmström
Vänersborgs IF:s Damlag 1982 (bilden)
Övre raden fr v: Gösta Palmström (kontaktman), Agneta Kjellby, Charlotte Ljungman, Tina Ohlsson, Inga-Lena Nelson, Margareta Olsson, Ann Fagerström, Anette Essljung och Arne Jakobsson (tränare). Nedre raden fr v: Inger Ohlsson, Evelina Gustavsson, Birgitta Larsson, Ann Erlandsson, Anneli Lavén, Kerstin Boman och Josef Slapek (sjukvårdare).