Dela nyhet
Tack för allt
2 okt 2017 0 kommentarer
VBK-vänner!
Vill i och med detta brev tacka och summera dessa 33 glädjefyllda år.
Igår avslutade jag min karriär på samma ställe där jag tog mina första fotbollsteg i Rödvitt.
1984, 5 år gammal var mitt första pass i klubben. Min första tränare i VBK var Anders ”Nisse” Nilsson.
Då bedrevs fotbollsskolan liksom nu i Hjälmsta sporthall min fotbollsdebut skedde med Nisse, fast då på Naturgräset.
A-lagets ”barrack” var gul, gräset låg på andra ledden, gula räcken omgav planen och innanför dom låg kolstub i rött… där B-hallen nu ligger var en Uterink, där Nisse några år senare körde fotbollsskolan.
Med VBK´s 79:or spelade jag tills det blev 11-manna dags. Gustavs udde, Ormstaskolans och Karlbergskolans grus var hemmaplanerna. 1990 splittrades VBK P79, en fantastisk årsklass som fostrade inte mindre en 6 ordinarie division 2 spelare, dessvärre var det bara 3 av oss som gjorde dessa division 2 matcher i VBK´s tröja.
1995 återvände jag till VBK från AIK och blev uppflyttad till A-laget mer eller mindre omgående. 1996 återförenades jag med Nisse … nu i A-laget.
1999-2000 avslutades karriären för de flesta i Vallentunas kanske ”bästa” grupp på seniornivå.
Ett generationsskifte skedde när grabbarna 69-70 slutade och vi 70-80-talister skulle ta vid.
2000 kvalade vi oss kvar och jag fick mitt seniorgenombrott.
2002-2004 spelade jag med Café Opera i Superettan. 2005 bröt jag kontraktet med CO efter en vädjan från klubbens i mina ögon enskilt viktigaste pjäs, Lennart Svahn. Jag återvände 2005 för att ”hjälpa” VBK återfå division 2 status. Vi lyckades och hade sen 5 lyckosamma år i division 2 med jättemycket egna produkter.
2011 åkte vi ur division 3. Lennart Svahn meddelade att han skulle kliva av och såväl seniorsidan samt U-sidan sviktade ordentligt. En klubb som under flera år haft problem med kommunikationen internt och som slutligen också bidrog till att A-lags fotbollen tog enormt mycket stryk. I den här vevan tappade vi under ett par år de äldsta pojklagen flera år i rad. Jag tog över som sportchef 2012 med målet att knyta ihop klubben igen samtidigt som A-laget återgick från gärdsgårdsserien div 4. Vi hade 6 spelare i träning i februari.. men efter mycket om och men återgick vi till 3:an direkt.
Under de senaste åren har vi med konstgjord andning blivit ett toppkonkurrerande div 3 lag på seniorsidan, dessvärre med få egna spelare...
VBK har gått igenom ett stålbad, där de stora vinnarna på seniorsidan har varit våra syskonföreningar i kommunen. Givetvis gratulerar vi dom men hur många borde varit kvar i sin moderförening?!
Men nu vädrar vi också morgonluft, 5-6 grabbar från 01 har debuterat, Jack Vestberg är mer eller mindre ordinarie, Jonas Wallstenius har gjort ett 10-tal matcher.
Det är mycket jag kunde gjort annorlunda i min sportchefsroll men jag kan med glädje konstatera att klubben på många sätt är friskare än någonsin. Att veta att jag lämnar med så många talangfulla grupper och ledare underifrån är otroligt tillfredsställande.
Det här har mycket lite med min insats att göra. Den stora delen är att vi har haft den smala lyckan att ha haft tur med fantastiska ledare som engagerat jobbat med sin grupp och lyckats behålla dessa grupper mer eller mindre intakta. Styrelsen har sviktat under många år men de senaste årens någorlunda stabilitet tror jag också har stor betydelse för det här och i mina ögon också ett måste för att få kontinuitet i klubbens visioner.
Jag skulle kunna tacka jättemånga för min karriär men det räcker med Lennart Svahn ur spelarsynpunkt. Däremot när jag tänker på mitt enorma hjärta för den här klubben, Vill jag tacka alla er som hjälpt mig och klubben ur det här ”stålbadet”. Ledare, föräldrar och spelare från U som säkrat återväxten trots barriärer som funnits och kanske till viss del finns.
Vallentuna BK har något fantastiskt på gång. Men det här är ingen enmansshow. Riv alla barriärer en gång för alla. Det är ungdomsledare och spelare som gör den här klubben och kvaliteten ska fördelas på samtliga klubbens årsklasser. Så alla ni, gör vad ni kan för att bibehålla helheten.
A-laget ska aldrig överstiga u-sidans kvalitetsnivå, det gör den inte nu. Jag anser att VBK ska utbilda sina egna division 3-spelare, det är ett rimligt krav på en kommun som Vallentuna och en förening av VBK´s storlek.
Ställ krav på varandra att vi ska lyckas vara självförsörjande. Jag tror att klubben mår fantastiskt bra av att man börjar i Nisses fotbollsskola, tar ett avstamp i det egna A-laget möjligen gör karriär högre upp och i den bästa av världar sluter cirkeln på Vallentuna IP. VBK ska möjliggöra språngbrädan ut på i ett eventuellt proffsliv. Då krävs division 3 och då krävs att vi är självförsörjande.
Min resa med VBK avslutades söndagen den 1/10 på Vallentuna IP.
Det har varit en enorm ära att få bära Vallentuna klubbmärke och vara en del av den här snart 100-åriga klubben. Kommer ihåg vartenda ett av mina 115 seriemål och är stolt över mina 220 seniormatcher och det kommer bli tomt!
Önskar er all lycka som förening!
Återigen, tack för allt!
Er största supporter
Daniel Lundkvist