Mina damer och herrar, Börje Salming!

Börje Salming fyllde nyligen 59 år. Rötterna har denne ishockeylegend i Salmi- by utanför Kiruna. Farfar hette Anders Nikolaus och han slog sig ner i Salmi vid sjön Talojärvi. Där av släktnamnet Salming.

Vi har låtit Börje Salming berätta sin fantastiska hockeysaga för er läsare av Kiruna IF:s hemsida via en Old School Hockey.

Börje och hans bror Stig Salming gjorde sig tidigt igenkända i Kiruna med sina knallröda tröjor som mamma Karin hade stickat till sina söner. Det hände väl också att det spelades en del hartsfiol och pangades någon ruta där bröderna var inblandade. Men inställningen till idrotten var trots allt det som utmärkte Börjes personlighet mest.
- Idrotten blev en naturlig del eftersom min bror Stig, som är tre och ett halvt år äldre än jag, höll på med idrott och främst då ishockey berättar Börje Salming och fortsätter; Jag såg upp till Stig precis som alla gör till sina storasyskon och jag ville göra allt som han gjorde.
- Men jag spelade handboll också vilket inte jag har något minne av att Stig gjorde. Han kom upp i a-laget i hockey två år före mig och självklart ville jag komma dit jag med.

Var höll ni till som unga killar i Kiruna då ni skulle spela landhockey etc på helger och kvällar?
- På fotbollsplanen vid Matojärvigatan. Vi växte upp ett stenkast därifrån och det var ju inte tal om att spela något organiserat då. Utan vi stack dit och spelade direkt efter skolan då det hade frusit på. På den tiden, till skillnad mot idag, så var det kallt och is där hela vintern.
- När jag blev några år äldre så gick jag med i Kiruna AIF och då kom vi in och fick träna i ishallen. Men jag höll på med handbollen samtidigt som hockeyn fram till att jag kom med i Kirunas a-lag så det hände ganska ofta att jag fick springa mellan handbolls och hockeyträningarna samma kväll för att kunna vara med på båda ställena.

Pappa Erland dog när Börje var fem år efter en olycka i gruvan.
- Jag var väldigt ung då och jag kan inte minnas att pappa höll på med speciellt mycket idrott. Jag vet att dom tävlade en del på skidor i skolan. Men jag tror inte att han höll på med idrott i någon annan organiserad form.

Vad betydde den rivalitet som fanns mellan Kiruna AIF och IFK Kiruna?
- Jag var givetvis och tittade på alla derbyna mellan AIF och IFK. AIF var ju arbetarklubben och IFK den lite finare ha ha... Jag var väl inte så insatt i det där eftersom jag var mest intresserad av att få spela hockey.
- Det var fantastiskt roliga matcher och både IFK och AIF var topplag i det som hette division 2 då och som motsvarar hockeyallsvenskan idag. När "Stigge" kom med i AIF:s a-lag så blev jag ju ännu mera taggad och ville komma med jag också. Det var här spelarna fanns som jag kunde se upp till. Sedan är det ju klart att det var mycket snack på stan inför dessa derbyn, precis som det ska vara.

Inför säsongen 1969/70 så lämnar Börje Salming Norrbotten och Kiruna för spel i det som då hette allsvenskan. Ny klubb adress skulle bli Brynäs IF från Gävle.
- Jag hade spelat två år i juniorlandslaget redan då och brorsan spelade i Brynäs. Han ringde mig och sa att Brynäs skulle spela mot Tre Kronor i en träningsmatch och att Tommy Sandlin och Thure Wickberg ville att jag skulle vara med. Det här var fantastiskt roligt givetvis. Jag skulle få spela mot dom bästa spelarna i Sverige! Det gick dessutom ganska bra och efter matchen så kom Thure fram till mig och knackade på min axel och sa att jag kunde åka till herrekiperingen i Gävle och plocka ut en klubbjacka och ett par skor så ses vi i höst (Skratt). Jag var hur stolt och nöjd som helst med det när jag åkte hem mot Kiruna igen. Det handlade inte om några övergångspengar utan det räckte med ett par playboyskor i mocka.

Var det stor skillnad ute på isen mellan division 2 spel med Kiruna och division 1 spel med Brynäs?
- Oj, ja visst. Det var en enorm skillnad. Halva Tre Kronor spelade ju i Brynäs. Håkan Wickberg, "Lill-Prosten" Karlsson, "Virus" Lindberg, Tord Lundström, Lars-Göran Nilsson...

Kände du Tord och Lars-Göran redan från tiden i Kiruna?
- Inte Lars-Göran, sedan är jag ju mycket yngre än Tord Lundström. Men han minns jag från Kiruna AIF och även om han stack ner till Brynäs ganska tidigt så spelade han och brorsan ihop något år där hemma.

Klimatet i Brynäs omklädningsrum var ju vida känt. Jargongen var ganska hård mellan spelarna även om det aldrig gick över gränsen och blev till personangrepp eller påhopp.
- Jag togs emot hur bra som helst när jag kom till Brynäs. Visst var det ibland ganska hårt men det var för att alla verkligen ville Brynäs bästa och för att vi hela tiden skulle bli bättre. Det var ett jäkligt bra gäng grabbar och sedan hade vi Tommy Sandlin som tränare och han såg verkligen till varje spelares bästa.

- Det accepterades inte att man höll igen på träningarna eller tvåmålet, utan då small det direkt. Alla ville vinna jämt och det kanske var därför Brynäs var så bra under de här åren.

Lars-Göran Nilsson har tidigare berättat i Old School om att du och din bror slogs på träningarna.
- Ha ha... Vi hade en så kallad öppen träning för publiken och det hade säkert kommit två-tretusen dit för att se oss träna. Tommy Sandlin hade delat upp oss i svarta och vita laget och efter slutsignalen blev det ett jäkla slagsmål mellan mig och brorsan. Jag minns att Tord Lundström kom ut och sa åt oss att sluta, men vi slogs vidare, så han släckte belysningen och gick hem.

Vilken av säsongerna var din starkaste i Brynäs?
- Alla tre var egentligen jäkligt bra. Jag hade lite olika roller eftersom den första säsongen så var jag ju bara rookie och bara gick in och körde på och tänkte väl inte så mycket. Den andra och tredje säsongen så var jag ju etablerad och med i landslaget så jag fick helt enkelt ta mer ansvar. Ser jag tillbaka så var nog alla tre säsongerna ganska starka men på olika sätt.

Du blev proffs samma säsong som Kiruna AIF tog klivet upp i allsvenskan. Var det aldrig aktuellt att flytta hem och hjälpa dom i allsvenskan i stället för proffsspel i Toronto?
- Nej, nej det gick ju inte. Jag hade bestämt mig för att spela i Toronto redan och hade jag inte gjort det så hade jag spelat kvar hos Brynäs. Jag trivdes väldigt bra i klubben och med alla runt omkring laget så det skulle aldrig varit aktuellt. Men det var jäkligt skoj att Kiruna tog steget upp den säsongen.

Toronto Maple Leafs medarbetare Gary McNamara hade sett Brynäs spela en uppvisningsmatch mot Barrie Flyers. Ett kanadensisk "råbus" gäng. Matchen slutade med att Börje fått matchstraff efter först att gett igen för ett antal mycket fula efterslängar och för att sedan bli milt sagt vansinnig på domaren. När Börje sitter i omklädningsrummet och begrunnda sin synder så kommer en elegant klädd man in i omklädningsrummet och frågar: Would you like to play with Toronto Maple Leafs?
- Yes (skratt), det var allt jag svarade för det var ungefär all engelska jag behärskade då.

I samband med VM 1973 i Moskva så hjälpte advokat Björn Wagnsson både Börje Salming och Inge Hammarström inleda förhandlingarna med McNamara och Maple Leafs och på vårkanten så låg kontrakten klara. Darryl Stittler, Norm Ullman, Dave Keon, Ron Ellis, Lanny McDonald och så vidare. Ni kom till ett stjänspäckat gäng. Hur togs ni emot av spelarna.

- Vi tog emot väldigt bra av Torontokillarna. Visst var det ganska tufft till och från. Men jag och Inge hade tränat skridskoåkning hemma i Sverige öven en månad själva och med Brynäs. Så vi var väldigt väl förberedda och åkte helt enkelt ifrån dom ganska otränade NHL-proffsen

Var det inga som ville testa era kunskaper i någon fight på campen inför NHL-starten?
- Det var ju lite andra tider då och visst var det några som ville fightas och vissa sa "chicken swedes" bakom ryggen på oss. Efter en vecka där borta så fick jag dessutom problem med ryggen och då var det en del killar som sa att ja, ja nu har Salming ont i ryggen så han åker nog hem snart.
- Men jag tror dom allra flesta såg att vi kunde tillföra laget något bra och det var många som var imponerade av vår skridskoåkning och frågade oss hur vi hade tränat upp den.

Thommie Bergman hade åkt över säsongen 1972/73 till Detroit Red Wings och etablerat sig i NHL. Hade det någon betydelse för dig och Inge Hammarström?
- Egentligen inte. Det var väl mera så att vi båda såg att det gick att lyckas i NHL även om du var svensk.

Från 1973 till 1990 så gjorde Börje Salming sjutton säsonger i världens tuffaste hockeyliga. Säsongen 1976/77 nomineras han i NHL All Star team och fem gånger i NHL:s All Star team två. Lägg därtill priset Viking Award som bästa svensk i NHL 1975/76, 1976/77 och 1978/79.
- Hela 70-talet var väl min storhetstid i NHL. Det går inte att säga att den ena eller andra säsongen var bättre. Jag hade ett bra flyt i spelet hela tiden.

Vad kom Toronto Maple Leafs kontroversiella ledare Harold Ballard att betyda för dig?
- Harold var som en extra far för mig. Han betydde jättemycket för mig och vi trivdes jättebra ihop. Harold var enkel och han sa ofta att han uppskattade alla spelare som jobbade hårt för laget och berömde mig för att vara en så spelare. Jag var nästan alltid kvar till sist på isen och i omklädningsrummet och ofta kom han in en stund för att snacka lite skit. Vi trivdes väldigt bra tillsammans helt enkelt.

Du avslutade NHL-karriären med en säsong i Detroit Red Wings. Hur kommer det sig att du valde att göra sin sista NHL-säsong just där?
- Jag hade väl nästa gjort klart med att spela i Toronto ytterligare ett år. Men så kände jag att sexton år i samma klubb fick räcka. Så jag var på väg att sluta helt då Detroit kom med ett bud som skulle ge etthundratusen US dollar extra. Så jag tänkte att visst det är bra pengar och varför inte testa på något nytt? Det blev en säsong där och jag trodde att det skulle bli jäkligt jobbigt och nostalgiskt att komma in i gamla arenan i Toronto för att spela mot Maple Leafs. Men det gick bra och visst kan jag så här i efterhand tycka att jag var lite dum som inte avslutade med spel för Toronto trots att jag trivdes väldigt bra även i Detroit.

Hur bemöts du på gatorna i Toronto idag när du besöker din tidigare hemstad?
- Det är helt galet där borta, haha... bilar stannar och de ropar åt mig, folk vill hälsa och när jag är på hockey i Toronto skriker de åt mig att hoppa in och spela. Dom är härliga i Toronto.

Väl hemma i Sverige så valde Börje Salming spel för AIK i elitserien.
- Redan efter VM 1989 i Globen så hade jag bestämt mig för att flytta hem till Sverige även om vi stannade ett år ytterligare i Amerika. Jag hade bestämt mig för att sluta spela hockey och bosätta mig i stockholmstrakten. Familjen kände att det kunde bli ett för stort steg att flytta direkt från en storstad som Toronto till en för liten stad. Så vi var överens om att Stockholm skulle passa oss bra.
- Anders Hedberg var sportchef i AIK då och han ringde mig... jag vet inte hur många gånger det var (skratt) . Men i alla fall så tänkte jag till slut att va tusan det kan var kul att prova på att spela ett år i AIK. Det blev tre säsonger och det är en tid som jag är jäkligt glad för. Inte bara för att det var kul att spela med AIK utan även för att jag kunde knyta till mig många affärsrelationer för framtiden och verksamheten som jag har idag även om det det fanns en del galningar också.

Salming gjorde endast 87 A-landskamper mellan åren 1972 och 1992.
- Jag spelade under så många år i NHL det är väl den stora anledningen till att det inte blev flera. Men jag har alltid sett landslagsspel som något mycket fint.

Debuten?
- I juniorlandslaget så var det säsongen 1968/69 mot Finland. Sedan spelade jag en hel del matcher med Vikingarna (B-landslaget) innan jag debuterade i Tre Kronor mot Tjeckoslovakien 1971. Vi förlorade med 2-1 (Inge Hammarström målskytt för Sverige) och jag spelade i tillsammans med brorsan på backen.

Du VM-debuterar 1972 i Prag men genombrottet kom väl vid VM i Moskva 1973?
- Vid VM 72 så bryter jag lillfingret redan efter fyra matcher och vår doktor Norlén var tvungen att gipsa handen på mig. Men vid VM 1973 i Moskva kan man väl säga att jag fick mitt internationella genombrott. Det gick riktigt bra för mig och förbundskaptenen Kjell Svensson gav mig ett stort förtroende.
- Direkt efter VM åkte jag och Inge över till Kanada för att få se hur det var borta i Toronto och göra klart alla papper.

(Börje Salming har i boken Blod Svett och Hockey berättat om ett idag klassiskt mål mot Finland som säkrade silvermedaljerna vid VM 1973:
- Antti Leppänen i målet spelade som i trance, 1-1 och bara några minuter kvar. Det är då det händer, det som forfarande är mitt roligaste hockeyminne:
- Jag får grepp om pucken i egen zon, tittar upp men ser ingen att passa till. Jag tar några skär och passerar mittlinjen på högerkanten, fortfarande ingen att passa. En finne stöter mot mig men jag har fått upp farten och passerar honom ganska lätt och kommer in i deras zon med bra fart. Jag tittar in mot mitten och backen täcker mig och tror att jag ska passa. Men tydligen uppfattar jag hans reaktion för jag glider i stället runt honom till höger och kommer ensam mot målet och lyckas sprätta upp pucken bakom Leppänen. Den satt skönt!)

Vid Canada Cup 1976 så slutar Tre Kronor på fjärde plats och den turneringen var Salmings återkomst i landslaget efter VM succén 1973.
- Vi hade ett jäkla fint lag och hela turneringen var grymt bra. Det var första gången som alla dom bästa spelarna i världen var samlade i en och samma turnering så det här var väldigt stort. Jag var på toppen av min karriär och visst gjorde jag en bra turnering (Börje nominerades i turneringen All Star team).
- När vi skulle spela hemma i Toronto mot USA så fick jag den här "standing ovation" vilket har uppmärksammats stort här hemma i Sverige. Där borta så var inte sådana här tillfällen helt ovanliga. Jag tror att det blev väldigt omtalat här hemma eftersom det inte fanns någon direkt rapportering från NHL till Sverige. Det kunde hända att någon tidning i New York skickade några resultat till en svensk tidning. Svenskarna förstod helt enkelt inte att det hade gått ganska bra för mig och Inge i Toronto.

- Självklart så var det här ett stort ögonblick för mig men när jag stod där på isen så tyckte jag nog mest att det var pinsamt.

Fjorton år senare, 1991, så spelar Börje Salming sitt sista Canada Cup.
- Det var ju otroligt att jag som fyrtioåring fick chansen att spela ytterligare ett Canada Cup och senare även få vara med i ett OS innan jag slutade spela i Tre Kronor. När man var yngre så spelade man betydligt mer aggresivt men då man kommit upp i åldern som jag hade gjort då så gick man mer på rutin.
- Jag hade aldrig spelat ett OS tidigare så då jag fick chansen att vara med vid spelen i Meribel 1992 såg jag det som en bonus. Tidigare fick man inte vara med om man hade varit proffs så jag trodde aldrig att jag skulle få chansen att vara med om ett OS. Men nu fick jag även bära in fanan på invigningen och uppleva ett sånt här stort mästerskap tillsammans med alla andra stora idrottare, häftigt.

Vilken kontakt har du med hockeyn i Kiruna idag?
- Väldigt lite, tyvärr. Jag har helt enkelt inte den tiden. Jag är hem till Kiruna två gånger om året och då vill jag ge mig tid för att träffa min mor hemma i Matojärvi och koppla av med mina stora intressen fiske och jakt. Just dom sakerna vill jag inte ge efter på eftersom det liksom är helig tid för mig

- Numera bor jag i Vaxholm utanför Stockholm och jobbar med mina bolag. Det är Salming Innebandy, hockey, underwear, sport och till hösten kommer även en kollektion som heter "närmast kroppen". Det är deoderanter och så vidare. 

- Men givetvis så hoppas jag att Kiruna IF kommer att fortsätta utveckla hockeyspelare på samma fina sätt och att det kommer att gå bra för klubben.