VIK - Krönikor

Inledningsvis förstod ingen någonting.

Det var ju bara en spelare som skadat sig, fått en känning i vaden eller något liknande.

Sedan började många så smått fundera om det var något mer.

En del såg Louis Sahas kraftfulla reaktion och viftande mot avbytarbänken.

Sjukvårdspersonal rusade in och även någon från läktaren fick lov att rusa in på planen.

Sekunderna som gick kändes som blytunga minuter.

Likt ringar på vattnet spred sig oron och ängslan över hela White Hart Lane. Först till spelarna, sedan till tränarna och sedan vidare till en alltmer tystlåten, mumlande publik.

Någon pratade med sin bänkgranne och frågade om han sett vad som hänt. Svaret blev detsamma som nog många yttrade ”Don’t know he just fell down” och sedan ”I’ve got a bad feeling about this. It doesn’t look good at all, not good at all”

Sedan kunde man se att någon hade satt igång hjärt- och lungräddning. Frenetiskt pumpade sjukvårdspersonalen upp och ner allt medan spelare efter spelare förde handflata mot handflata i stilla böner. Van der Vaart var märkbart tagen, Boltons målskytt Pratley grät öppet och Assou Ekottos blick var skärrad, skakad och trasig.

En hel del spelare och ledare förde handen mot hjärtat. Publiken gjorde sitt för att få fram kraft i mörkret och ett mantra av ”Fabrice Muamba” spred sig över läktarna. Det varade inte länge, allvaret låg likt en våt, mörk yllefilt över White Hart Lane. När man filmade publiken runt omkring grät folk öppet, föräldrar försökte förklara för sina små barn vad som hänt, andra ruskade på huvudet oförmögna att ta in det som hände nere på den gröna mattan.

Publiken försökte återigen med förenad kraft att väcka Muamba till liv; att få någon slags respons från spelaren. En hand, en vinkning, ett ljud men ingen respons kom. Howard Webb samtalade med kaptener och spelare, med Owen Coyle och Harry Redknapp och blåste i sin pipa. Spelare efter spelare försvann in i White Hart Lanes innandöme. Muamba, livlös, bars ut på bår ackompanjerad av en lamslagen publik i tårar. Publiken försvann i ett mummel av chock bort från White Hart Lanes läktare och folks blickar talade ett unisont mörkt och uppgivet språk.

”He’s gone. He’s dead” hörde man på gatorna runt omkring. ”No way that he can survive. It’s been 10 minutes”. Man var också övertygad om att White Hart Lane hade blivit dödens arena. Jag försökte få information från kontakter och den mest korrekta informationen jag kunde få, skulle det visa sig, var att han inte andades när han lämnade planen och att återupplivningsförsök samt arbetet med att pumpa blod till hjärnan pågick i ambulansen på väg till sjukhuset. Ändå var alla jag pratade med övertygade. Hoppet var ute.

Så här några dagar efteråt är Muambas tillstånd fortfarande kritiskt, men stabilt. Han har rört på armar och ben och andas av sig själv. En del uppgifter gör gällande att han har pratat på engelska och franska och att han känt igen vänner och familjemedlemmar. Är detta sant är jag inte främmande för att nämna ordet mirakel. En del uppgifter gör gällande att hjärtat inte slog något för egen hand på två timmar. Två timmar!

Jag vet inte hur jag bäst skall beskriva stämningen på White Hart Lane Lördagen den 17 mars. Assou Ekotto skrev att han lärt sig ordet ”Surreal” och kanske är det den term som bäst beskriver händelsen, känslorna och atmosfären. Att se en 23-årig elitfotbollsspelare segna ner livlös inför nästan 34 000 åskådare som sedan andäktigt hoppas på ett litet tecken på liv, att höra hur 34 000 röster försöker väcka spelaren till liv inför panikslagna, chockade spelare är overkligt.

Den reflektion jag själv gjort efter händelsen är väl tämligen konkret. Att veta hur man utför hjärt- och lungräddning kan rädda liv och jag vill kunna göra det om detta, hemska tanke, skulle hända någon av mina spelare i den klubb jag tillhör.

Vi tackar Vikens IK för att man införskaffat en hjärtstartare och hoppas verkligen att man aldrig behöver använda den. Däremot tar vi tacksamt emot bidrag för att finansiera köpet.
Kontakta kansliet, kansli@vikensik.se eller 042-236818, ditt bidrag stort som smått, kan rädda liv.

//Nahoj Rednaled