Jag minns min första kvalmatch: det var mot Sikeå från Robertsfors och vi flög till Umeå och satte oss i en buss och åkte i vad som kändes som evigheter och klev av i ingenmansland. Så måste våra motståndare ha känt när vi möttes upp i Sunnerbyhallen i Sorunda. Spårvägen, föreningen som beklagat sig om svårigheter med tillhörighet valde alltså att lägga sitt arrangemang fyra kommuner bort. Har svårt att tro att det kan ha hänt tidigare och förmodligen kommer det inte att hända igen. I efterhand förbannar jag mig själv att jag efter stora påtryckningar gick emot tjejernas vilja att inte spela där, men arrangemanget i sig finns det absolut inget att klaga på och Sorunda har alltid varit synonymt med engagemang och glädje och denna tillställning var inget undantag.

Jag har senaste åren stött på just Sorunda i mängder av cupfinaler, seriematcher och SM-matcher och lite fick man samma känsla i helgen. Samma ledare och tongivande spelare, men nu var färgerna och klubbmärkena annorlunda. Jag blir oerhört glad när jag ser spelare hålla på länge och för egen del är det ett större mått på framgång än vinster. Hur lätt skulle det inte vara för en Sorundabo att sluta med handboll när laget splittras och hur coolt är det inte att en tränare har gjort det så roligt att man förmår en spelare att åka runt halva södertörn för att fortsätta spela handboll. Nu återfinns de flesta i Tumba och Spårvägen, men också i andra lag som t.ex Silwing/Troja. Nu har man splittras för mycket för att fortfarande klassas som giganter som man gärna kallade sig själva för, men mycket av helgen kom i alla fall att handla om Tyresö och Spåret.

De som väl kom och tittade fick se mycket duktiga handbollsspelare. Sveriges bästa handbollsmålvakter hade samlats här och Josefin (Spåret) Johanna (Tyresö) och Tilda (Aranäs) visade alla att de vill till Polen i sommar och jag som inte varit inblandad i flickhandbollen fick se några nya ansikten. Selma Zilic från Malmö var fantastisk, men lite för ensam i sitt lag för att de skulle kunna utmana och i H65 var Hedda Källström och Amanda Andersson riktigt giftiga.

Aranäs var mer eller mindre ett 01-lag, men här var vi riktigt illa ute och låg under med fem mål en bit in i andra halvlek, men orutinen lös igenom och när Aranäs mest tongivande spelare Kajsa Lindeberg rev ner Elise i ett genombrott så åkte hon på sin tredje tvåa. Hade hon bara släppt så vete tusan hur den matchen slutat. Kajsa var riktigt bra och Tilda Espling-Ek spikade igen långa stunder, men bra lag har tur sägs det och vi vann till slut med ett mål.

I gruppfinalen mot Spårvägen så var det inget snack. Vi ledde från start till mål och ledde som mest med sju mål efter en riktigt stabil insats.

Det roligaste med att vara tränare är att se spelare utvecklas. I år så har spelare börjat spela seniorhandboll och också börja träna med bättre motstånd och såklart ger det effekt. Måste ändå passa på att höja tre personer lite extra och den första är Tindra som trots sin höga nivå har utvecklats mest av alla i år. Hon är helt outstanding i Div1-laget och en pådrivare och playmaker av rang. Hon måste vara Sveriges överlägset snabbaste spelare med boll och kommer hon inte med till VM så är det för att hon bor i fel del av Sverige och inte fått visa upp sig tillräckligt. En som visat gryende form är Frida som utvecklats mycket. Från att tidigare mest jobbat i luckor börjar spärrspelet sitta och utvecklingskurvan visar spikrakt uppåt, men det roligaste är ändå Sara Greb som har fått en härlig känsla för målet och i avgörande matchen mot Spårvägen gjorde hon fyra övertygande kantmål. Jag blir överlycklig när spelare som man tjatar och tjatar på lyssnar och till slut lyckas. Undrar hur många gånger som jag sa ”inga kycklingvingar Sara” första månaderna. Ett tag så mycket att jag trodde att hon skulle bli sur på mig, men trägen vinner.

Nu ser vi fram emot Malmö och hoppas på fler Tyresölag.