Dela nyhet
"PG" på äventyr- del 1
15 jul 2019
Året är 2002 och spelarna i Nässjö IF äntrar isen, med några snabba skär avger skenorna ett sånt där härligt ljud som bara vassa skridskor mot en blank is kan göra. Solen lyser på en blå himmel och hemmapubliken byter ut sitt buande mot bortalaget Vetlanda BK till jubel när De blåe hälsas välkomna till det efterlängtade derbyt.
En med de blåes sköld på bröstet är en 19-årig yngling som denna dag gör sitt första annandagsderby i bandyns finrum. Och vilket tillfälle han prickade in, över 3500 på läktarna försöker överrösta sina antagonister i respektive motståndarläger.
Patrik Gustafsson, lägg namnet på minnet fick jag höra. Det var så ynglingen hette som knappa 9 månader senare skulle fira sin 20:e födelsedag. Matchen är i gång och genast står det klart för mig att denna match betyder mycket för de båda lagen där spelare ofta munhuggs efter de hårda närkamperna som sker på isen.
Jag, än mer yngling med 17 år fyllda och ishockey som största intresse får nu bevittna mitt livs första annandagsderby fast jag knappt vet vad bandy är. Denna dag spelar det dock ingen som helst roll.
NIF:s lovande 19-åring är på offensiven, från sin position som vänsterhalv avancerar han nu på vänsterkanten och vinner mer is för varje skär han tar. Instinktivt hoppar han innanför en gul försvarare och ger sig själv skottläge strax innanför straffområdet. Med ett rappt högerskott får han se hur målvakten är utan chans och hur bollen går direkt och hårt i nät.
I skottögonblicket får samma målgörande 19-åring en tackling från en ditrusande försvarare som förgäves försökt freda sitt straffområde och mål från påhälsning. Tacklingen tar så pass illa att vår målgörare senare får bryta matchen med hjärnskakning efter order från matchläkaren.
Ut mot omklädningsrummet på Skogsvallen går Patrik som trots sin korta stund på isen i detta derby har presenterat sig för hemmapubliken på ett sätt som de flesta 19-åringar bara drömmer om. Att jag skulle få anledning att bekanta mig mer med den där Patrik eller att detta annandagsderby skulle bli det första av hittills 17 hade jag ingen aning om. Lika lite anade nog Patrik själv vilken stor del i Nässjö IF:s utveckling som klubb han skulle ha längre fram. Men för att lära känna Patrik lite bättre ska vi först resa tillbaka i tiden.
Vi har nu spolat tillbaka bandet till senare delen av 80-talet och Patrik Gust.. Eller, vi gör det enkelt för oss och fr.o.m. nu använder vi oss bara av ”PG”. ”PG” sitter på en avbytarbänk på Skogsvallen och ser ut över isen där hans pappa Bengt-Åke drillar ”PG”:s ena bror med lagkamrater med den ena övningen efter den andre.
-Jag följde med upp till ”Vallen” så ofta jag fick och kunde berättar ”PG”. Mina två äldre bröder spelade bandy och farsan var själv tränare på den tiden efter att själv ha spelat i förutom Nässjö även i klubbar som Forserum, Sävsjö och Malmbäck. Det blev ju rätt naturligt att jag spenderade så mycket tid där uppe.
Åldersskillnaden var stor mot sina äldre bröder, 6 och 7 år men detta hindrade inte ”PG” från att även vara med på deras träningar och delta i de övningar han fick och kunde. Enda sedan sina första stapplande skär som 2-åring var skridskoåkning och lek med klubba och boll en stor passion.
-Förutom att jag åkte på all allmänhetens åkning jag bara kunde spelade vi mycket landbandy hemma på gatan. Jag spelade även en del fotboll med mina bröder, jag var minst och fick stå i mål och hämta bollarna när de slogs bort minns ”PG” med ett leende.
Tidig talang
”PG” uppvisade omgående att han inte bara hade stor passion för leken bandy. Han hade även talang.
-När jag var riktigt liten, i skridsko och bandyskolan var jag lite före de andra i många saker. Jag minns också att jag från tränarna fick skottförbud då mitt skott tidigt var välutvecklat minns ”PG” och lovorden lät inte vänta på sig.
Meier Andersson, f.d. storspelare för Nässjö IF som också tränade hans bröder kom fram och ”tjötade” ibland. Herr Meier slog fast att ”PG” hade en bra blick för spelet och tidigt förstod övningarna snabbare än de andra och det skulle dröja några år innan de andra kom i kapp.
-Det var väl när vi hunnit bli 13-14 år, då kände jag att de andra kommit ikapp. Vår årskull med 83:orna var bra och vi vann SM för 15-åringar och ett gäng med cuper. Bland lagkamrater stack Daniel Andersson (firad målkung i landslaget) och Per Lindqvist ut och för ”PG” blev det aldrig några ungdomslandskamper.
Hans bestämdhet och kärlek till sporten skulle dock ta honom till bortre Ryssland, 40 minusgrader, representation av sitt land, med och mot många av dagens firade storlirare. Men mer om det senare, åter till ungdomsåren för en bandytokig ungdom som kallades för ”PG”.
Pappan- en stor förebild och ny Berlinmur
När 80-tal hunnit bli 90-tal och ”PG” nästintill bodde på Skogsvallen fanns det gott om förebilder. NIF hade på nytt tagit sig tillbaka till högsta serien och nu hade ryssen på nytt kommit till staden. I NIF:s laguppställning kunde man läsa det ena ryska namnet efter det andra. Jurij Pershin, Viktor Kovalev, Alexei Diakov, Sergej In-Fa-Lin och Nikolaj Pazdnikov var säsongen 92/93 NIF-lirare där Alexei Diakov skulle bli en stor klubbikon och älskad av fansen.
Året efter kom Igor Gapanovish och Pavel Franz, idag huvudtränare för det ryska landslaget och Stefan Gustavssons passningsklubba var något ”PG” studerade noga. Den största förebilden och ledstjärnan var dock samme man som oftast stod för skjutsen de otaliga resorna till Skogsvallen, nämligen ”PG”:s egna pappa Bengt-Åke.
-Bengt-Åke eller Beå som han kallades av vänner i Nässjö var en rak och ärlig person som betydde mycket för mig. Även om han sedermera skulle bli tränare även för mig så särbehandlades jag aldrig utan var som alla andra, en i gänget.
När ”PG” var ung gick Bengt-Åke bort, detta givetvis alldeles för tidigt efter en tids sjukdom. Vårt samtal fylls av en talande tystnad som vittnar om betydelsen och saknaden ”PG” än idag fortfarande bär efter sin pappa.
Tystnaden ska snart dock bytas ut mot skratt då vi kommer in på Vetlanda BK som är ett eget ämne i sig. På otaliga resor med Röda Bollen som researrangör har jag vid mer än ett tillfälle hört talas om Bengt-Åke och hans inte allt för kära tankar om VBK.
-Ja jo, det stämmer, han var inte glad i dem. Men det finns de som var värre, som Victor Svenssons pappa som vid ett tillfälle föreslog en "Berlinmur" runt Vetlanda. Det var mer laddat förr mellan klubbarna tror jag säger ”PG” med ett skratt innan jag prompt måste avbryta honom.
Det är för att vi inte mötts på många år i seriesammanhang menar jag på. Laddningen mellan klubbarna lever och frodas, åter igen med alla resor tillsammans med Röda Bollen som referens. Ge oss avancemanget och de efterlängtade derbyna så ska du få se på fan säger jag med glimten i rösten men även med en större portion av adrenalin som jag brukar få av bara tanken på derbyn lagen emellan.
Juniortiden- en minneslucka
Vid mer än ett tillfälle känner ”PG” att han måste ursäkta sig då han inte kan svara på frågor då han helt enkelt inte minns. Vi är framme vid juniortiden och kanske är det fortfarande så att tankarna och saknaden efter sin pappa som gick bort kring den här tiden gör att minnena blir aningen suddiga.
-Jag minns dock att jag var med att spela hela 6st semifinaler i SM då jag spelade med både 81, 82 och 83:orna. Vi åkte ur mot redan nämnda VBK men även mot Edsbyn och Sandviken. Det var härliga fighter och det var aldrig konstigt att spela med de som var äldre. Visst fick jag plocka tröjor och bollar som yngre ofta får göra men inte mer än så förklarar han innan vi går in på A-lagsdebuten som stundade.
-Åter igen minns jag inte så mycket mer än att den skedde mot Gamleby (idag Tjust Bandy) och att jag faktiskt nog gjorde något mål. Dessförinnan hade jag fått börja träna med A-laget vid 16-årsåldern och då faktiskt var det spel på topp som gällde. Det fanns fler yngre som också var med, Daniel Andersson och Patrik Styrbjörn var tidigt där uppe vill jag dra mig till minnes.
Utvecklingskurvan åter uppåt
Efter att de andra kommit ikapp som ”PG” uttryckte det var detta nu en tid för utvecklingskurvan att ånyo peka uppåt. Förtroendet att få träna med klubbens bästa gjorde sitt men efter Bengt-Åkes bortgång fanns också ett sätt att fokusera sina tankar.
-Jag fick inrikta mig på att göra det som var roligt och jag prioriterade verkligen bandyn som nummer ett. Insnöad som jag var gav det också resultat. Jag växte med förtroendet jag fick och vi skulle faktiskt också ta steget upp till högsta serien igen.
Ja, säsongen 01/02 med ”PG” i laget knep NIF den sista kvalplatsen till Allsvenskan som det hette då. Väl i kvalet hade NIF toppat formen och när Jarno Rantala sköt in segermålet för NIF hemma mot Målilla var NIF:s 56:e säsong i bandyns finrum ett faktum.
Inget lag för allsvenskan
Avancemanget var efterlängtad för många men laget NIF mönstrade på isen var inget lag för allsvenskan menar ”PG”.
-Nej, det var nog inte det. Daniel Andersson lämnade för Lidköping, Styrbjörn, Rantala, Halonen (Mika) m.fl. lämnade och det blev ett tufft men mycket lärorikt år. Vi tog bara en handfull segrar som kom mot Gripen/Trollhättan (2-5), Motala (5-4), Broberg (10-7) och så då i annandagsderbyt mot Vetlanda hemma på Skogsvallen med siffrorna 8-4.
Derbyt mot Vetlanda på annandagen ja, vi är tillbaka där vi startade med vår 19 åriga yngling. Vid tillfället för denna bandyfight var inte ens dagens yngling i A-laget, Erik Lycksäter påtänkt och Hampus Blomqvist var knappa året gammal. Trots den tuffa återkomsten i högsta serien minns ”PG” att laget alltid gick för poäng och trodde på att de skulle greja nytt kontrakt, mycket tack vare ett nyförvärv på bänken.
-Patrik Johansson, idag huvudtränare för Vetlanda BK var ny tränare från Tranås BoIS det året. Han ingöt mod i oss i de tuffa stunderna och gjorde att vi alltid trodde på det vi höll på med. Än idag har vi en bra relation jag och ”Putte” och våra vägar inom bandyn skulle korsas fler gånger.
Nytt kontrakt blev det aldrig utan NIF fick tillsammans med Gripen/Trollhättan börja om i näst högsta serien, div 1. ”PG” som vid denna tidpunkt hade fått smak för spel mot de bästa funderade över sin bandyframtid och visst fanns det lockrop från högsta serien men han skulle ändå bli kvar ett år till.
-Jag var och hälsade på i 6-7 klubbar, Vetlanda, Broberg, Katrineholm och Motala för att nämna några men efter många samtal med tränare ”Putte” blev jag kvar och fick må bra ett år till i div1 med moderklubben och med kaptensbindeln som ”putte” gav mig.
Nya äventyr
Efter 8 segrar, 3 förluster och 3 oavgjorda i grundserien placerade sig ”PG” och hans NIF på en tredjeplats i div 1 södra. I Play offen blev resultatet 3 vinster, 3 förluster och 1 oavgjord. Inget nytt avancemang men spel i högsta serien för ”PG” skulle det bli ändå. Ett nytt äventyr inom bandyn, mycket skulle hända vid sidan av isen men det, det får du läsa om i nästa del.
Detta var den första delen om Patrik ”PG” Gustafsson Thulin bandybravader, håll utkik på hemsidan för nästa del under den kommande veckan.