Dela nyhet
Sofia sprang Kullamannen
5 nov 2019 3 kommentarer
RACEREPORT KULLAMANNEN DUBBELDÖDEN 44 K
2/11-19 12.00 stod jag på startlinjen i Mölle tillsammans med 222 andra löpare som också skulle ta sig an de 44 kilometrarna och 2000 höjdmetrarna genom Kullabergs naturreservat denna kalla dimmiga novemberlördag. Detta var även finalen i trailrunningswedens trailtour och den sista av 15 deltävlingar. De 10 damer respektive herrar med högst totalpoäng i touren hade fått en inbjudan till dagens final och det kändes häftigt att få stå där som en av dem.
När startskottet löd försvann tätklungan snabbt och jag kände orkeslösheten i kroppen, uppgivenheten när det ganska snabbt började gå uppför och jag kände hur tungt skulle bli. Vetskapen att jag skulle göra endast detta de närmsta 4 – 5 timmarna och dessutom två varv. Rädslan att jag tagit mig vatten över huvudet och att kroppen inte skulle orka hålla det tempot jag visste att jag skulle behöva hålla. Tvivlet och frågan ”varför” ekandes i huvudet. Varför gör jag det här? Vad är meningen? Ett försök att formulera svaret på den frågan; Att känna fartvinden mot ansiktet, regnet, ramla i leran och ta sig upp igen, springa vidare för att det är det enda som betyder något, att ta sig framåt, inte stanna. Slå knäskålen på en vass sten, vrålgråta av smärta, känna alla känslor som en kropp kan härbärgera, ge upp, låta det passera. Springa vidare. Känna mjölksyran som bränner sönder benen i uppförsbackarna, pulsen som ligger på max, inte kunna andas, känna att man verkligen inte orkar mer men veta att man på något sätt gör det ändå. Veta att det som är nu snart kommer bli sen och att inget är konstant. Bli vän med tröttheten och rädslan. Räkna stegen 1 2 3 4 5 6 7 8, 1 2 3 4 5 6 7 8, 1 2 3 4 5 6 7 8 och… UPPE! Vinst. Återfå kraften.
Att flyga ner. Kasta sig utför och inte veta vart man landar, varje steg en avvägning, en chansning, det kan ligga gömda stenar och gropar under löven, vattenpölen kan visa sig vara ett slukhål. 100 % fokus är det enda alternativet.
Fötterna känner sig fram och gör det dem kan bäst.
Något underbart uråldrigt och primalt.
Kampen, jakten, att jaga och bli jagad.
Känna svaret på frågan varför.
Att kriga mot elementen istället för att kriga mot sig själv. Ingen ångest. Lugn. Känslan av att bara finnas och att ha en kropp och att kunna använda den, att kunna ta sig fram fritt och snabbt. Att bara sätta vänster foten framför högerfoten och veta att det är tillräckligt. Att det räcker. 4 timmar, 42 minuter och 29 sekunder senare, trött, lerig, blöt och blodig sprang jag i mål på 17:e plats totalt och som 4:e dam 20 minuter efter vinnaren. Känslan: Lycka, tacksamhet. //Sofia
Kommentarer
Cecilia Ridderstedt 5 nov 2019
Grymt bra gjort och bra beskrivning på varför!
Karima Makrof 5 nov 2019
Snyggt jobbat, tjejen!!!! Och fina knä du fick också...
Eva Nordin 7 nov 2019
Så otroligt fint beskrivet. Känner verkligen den smärta du beskriver, men också den stora mentala styrkan som var avgörande för att du skulle ta dig i mål. Heja dig, fantastiska Sofia!