Azalea Menisken
3-2 (2-0)

Undertecknad anlände till planen mindre än fem minuter inpå matchstart efter visst körpalaver med bristfällig ljuskvalitet på bilens lyktor vilket föranledde en oförmåga hos lamporna att lysa genom den från till synes marken vertikalt uppstigande nederbörden.

Väl ankommen möttes undertecknad av ett Menisken som kort och gott, till följd av väderleken, sket i att värma upp. Om detta var en sanning eller lögn kan undertecknad emellertid inte bedöma.

Förutsättningarna var alltså sådana att himlen grät, om än i kombination med en frisk nordanvind och kvicksilver närmare noll än tjugo. Det vankades alltså riktig höstmatch. Och det var iskallt. Och regnet vräkte ned. Och det blåste nåt så inni. Och motståndarna var serieledarna Azalea (som bara skulle spela hem serien) fyllt av friska ungdomar i jämförelse med våra tröttar gubbar. Och vi hade en avbytare i jämförelse med deras överfulla bänk.

Sammantaget medförde ovanstående beskrivning att övningarna underställdes en ren form av sk karaktärsdaning.

Värre skulle det bli.

Azalea gjorde tidigt två snabba mål. Det första efter sträckt vrist-inlägg och en mäktig nernick i #1:s bortre hörn. Det andra på frisparkstumult (och hands = regelvidrigt mål) på mittplan, snabb långpastej och avslut vid #1:s närmre stolprot.

Just där och då föreföll det både fullt rimligt och klart möjligt att det här skulle kunna sluta 17-0.

Men det gjorde det inte.

För vi spelade upp oss. Vi höll lite mer i bollen. Slog några snabba genomskärare i rätt läge. Positionerade oss bättre i allmänhet. Kanske de också spelade ner sig lite. Vem vet? Det är ett filosofisk dilemma att avgöra vad som är hönan och vad som är ägget, och på samma sätt är det ofta svårt att avgöra om ett fotbollslag blir sämre eller görs sig själva sämre. Jag nöjer mig härvid, efter denna korta utvikning, att konstatera att vi iaf spelade bättre (eller lite mindre dåligt?).

Tvåmålsunderläge i paus följdes av ett förhållandevis tidigt mål i andra halvlek. Dea slog en smörpass och friställde anfallaren som efter lite löpkrumelurer lade bollen säkert i mål. Tyvärr var det emellertid Menisken centrallinje som Deas smörpass genomskar vilket renderade 0-3 istället för 1-2.

Azalea jublade som om de var på väg mot VM-guld. Det var det ju inte men låt gå div. 7 b vilket inte heller är så illa när allt kommer omkring. Det är ju ändå en serie iaf, vilket en och annan brukar ha svårt att förstå när man förklarar att man inte spelar i den ack så förhatliga Korpen.

Jag: Jag spelar i Menisken.
Annan: Jaha. Du spelar i Korpen alltså.
Jag: Nej. Div. 7.
Annan: Jaha. Det är nästan som Korpen alltså.
Jag. Nej. Det är en riktig serie.
Annan: Jaha. Ungefär som Korpen alltså.

Und so weiter.

Azaleas tränare sökte dolkstöten och bytte därför in mer offensiv fart vilket var helt onödigt med tanke på försvararnas bristande kondition. Under en period efter var det mer eller mindre full kalabalik i Menisken försvarsspel och det var främst #1 och högre makter, möjligtvis i kombination, som motade Olle i grind och utökat underläge. Även Danne skall också ha en eloge med flera mäktiga hemlöp och sista-sekunden-brytningar och block.

När vi närmade oss slutet hade undertecknad, som spelade fyra i byxlager (kalsonger, underställ, värmeställ och shorts), blivit såpass blöt att byx-upplevelsen motsvarade klädsim. Därtill hade känseln försvunnit i den vänstra fotens mittersta tå, vilket kändes obehagligt. Men i den renaste formen av karaktärsdanande anda (och frånvaro av redo bänk) låtsades undertecknad som om att det regnade (vilket det alltså gjorde, styvt) och hoppades att tån skulle kunna återuppväckas i samband med den efterföljande duschen.

Av någon märklig anledning återfick meniskerna krafterna (alternativt tappade Azalea sina) i takt med att de förlorade kontakten med sina kroppar. Därmed kunde Menisken också erbjuda en högst oväntad forcering under den avslutande kvarten.

Azaleas målväktare fick då göra några tappra räddningar. Bl a motade han ett närskott från Eric och panterkastade (TV-räddning oh yeah!) sig på ett annat. Därtill sköt Hallen utanför från det friaste friläget Menisken haft sedan midsommar. Utöver dessa farligheter så revanscherade sig Dea med en dönare på hörna och med matchens allra näst sista spark så reducerade någon som jag inte minns vem det var till 2-3.

Även om det aldrig var riktigt nära, iaf inte närmare än 1-3, så var ändå känslan att Azalea inte alls tyckte det var särskilt angenämt att slutföra matchen utan att vi, trots allt, bjöd upp till god kamp efter våra förutsättningar.

Karaktärsdaningen var därmed över för just den gången.

Med det sagt så kan vi gratulera Azalea till seriesegern och sålunda även framföra våra lyckönskningar inför nästa års övningar i den för oss övermäktiga sjätte divisionen