Dela nyhet
AIF-tiden visade Peter Rehnblom vägen
24 okt 2019
Ishockey i AIF var Vittangikillen Peter Rehnbloms helt uppslukande fritidsintresse under några minnesvärda och framgångsrika år. Han var en av de första som t om fick lov att träna hockey på skoltid.
Men lumpen i Boden lade krokben på hockeysatsningen efter JSM-guldet 1979.
I stället blev det en civil karriär som sjukgymnast med idrottsmedicin som specialitet.
– Så jag lever ännu för och med idrotten. Jag älskar fortfarande ishockey och träffar många ishockeyspelare genom mitt yrke, berättar han.
Peter ”Pekka” Rehnblom är en av dem som inte synts bland de stora tidningsrubrikerna i AIF:s historiska guldgäng. Men icke desto mindre viktig för framgångarna.
– Där gällde verkligen laget före jaget. Vi hade stjärnor, men alla fick vara med och hade sina roller. Vi såg ju till att inte tappa i matcherna heller. ”Jodda”, Sturk och jag körde skiten ur motståndarna, sen kunde Micke, Lasse och de andra gå in och dominera. Och vi vann ju i stort sett allt. Förlusterna är lätträknade, säger han.
– Pekka är en skön kille. Han var enormt genomtränad och stark som fasen. Motståndarnas backar hade det verkligt tufft när han var inne och köttade, minns dåvarande kaptenen Christer Vinsa.
Gick den ”långa hårda vägen”
Pekka Rehnblom gjorde på sitt sätt en tuffare resa än många andra i detta gäng. Under de tidiga barnaåren tränade han och spelade spontanhockey på en i och för sig välspolad uterink, men även på en sjöis tillsammans med kompisarna i Vittangi.
Till slut fick de vara med i en internserie i Kiruna och bekanta sig med hockeyn i tätorten.
– Vi fann förebilder i AIF, bland annat Janne Aspvik som är min kusin. Jag började spela i AIF när jag gick i sjätte eller sjunde klass, sedan en ledare inbjudit mig.
Under några år ordnade han tillfälligt boende i Kiruna och kajkade med buss till och från Vittangi:
– Man präglas av ”den långa hårda vägen”. Jag tränade fyra-fem dagar i veckan. Kunde åka hem en fredagkväll för att ta bussen till Kiruna morgonen därpå. Som 16-åring flyttade jag till Kiruna och bodde på Mäster Palmsgatan. Sedan var jag upptagen varenda helg, hockey gällde för hela slanten. Trots att jag inte varit med lika länge som de andra accepterades jag direkt och kände mig aldrig utanför.
– Flera av oss har hållit ihop sedan dess. Vi pratar i telefon och slänger käft, tippar tillsammans och träffas varje år. Kiruna AIF har för alltid blivit klubben i mitt hjärta. Det går aldrig ur.
Peter ger också en stor eloge till tränarna ”Sacke” Aidanpää och Göran Niva för deras ledarskap som även gett honom erfarenheter han haft stor nytta av i livet.
Sedan 1992 bor Peter i Örebro där han bl a driver ett gym. När han var på fisketur för en tid sedan fick han via telefon frågan om han ville komma till Kiruna för att fira 40-årsminnet sedan JSM-guldet. Sittande med fiskespö vid älvkanten bokade han flyget direkt!
Vet du att ni och AIF fortfarande är de enda i Norrbotten som vunnit JSM-guld i ishockey? Alltså sedan 67 år tillbaka då första J 20 SM spelades!
– Jag ryser när du säger det. Att vi är de enda som lyckats med det är verkligen häftigt!
Slutade på topp
Från JSM-finalen mot Djurgården kommer han ihåg att stockholmarna värvat ihop ett stjärnspäckat lag och minns när Håkan Södergren slängde käft med Christer Vinsa om att det ”skulle bli åka av”.
– Men innan Djurgården hunnit börja åka hade vi gjort fem mål och hade ett jäkla tryck på dem!
Stockholmarna, som tycktes tagna på sängen, knappade till slut in på siffrorna men AIF vann med 7-5 och var ju alltså ”de bästa”, som gamla ramsan säger. T om i landet. Peter Rehnblom gjorde ett av målen.
– Djurgården borde varit varnade innan eftersom vi besegrat MoDo med 8-3 i Norrlandsfinalen.
I MoDo spelade då exempelvis Tomas Jonsson, känd i landslaget och senare NHL.
SM-guldet blev Peters andra på tre år. Han hade ju även vunnit Pojk-SM med AIF tre år tidigare.
Han ville fortsätta hockeysatsningen i AIF och göra militärtjänsten i Kiruna, men blev inkallad till Boden. I BBK var truppen fylld så där tog det stopp med ett år utan hockey.
I stället fick fotbollen hans uppmärksamhet. Pekka var nämligen även duktig i fotboll och hade bl a spelat i länslaget. När en ledare i Kiruna FF tvingade honom att välja idrott valde han hockey. I slutänden blev det fotboll i alla fall. Bland annat i Umeå, dit han flyttade 1982.
– Man kan säga att min hockeykarriär tog slut i toppen av min karriär, säger han.
Att tiden med AIF ändå lagt en god grund hockeymässigt bevisas av att han tio år senare testade att göra en liten comeback och spelade ett par matcher med Hällefors i dåvarande div II (nuv div I). Men han hade då fullt upp med annat och hockeyn fick stå åt sidan.
Och kontakten med idrotten behöll han som sagt genom yrket som sjukgymnast och idrottsmedicinare. Förutom fortsatt egen träning med bl a löpning och skidåkning.
Text: Kenneth Johansson