Dela nyhet
Sitter det i väggarna, Alexander Johansson?
18 mar 2021
Under våren 2020 skrev Värnamo Nyheter en artikel där man ställde sig frågan hur det kom sig att det fostrats så många talanger i just Gislerinken.
I samma veva började jag fundera på om man skulle ta en närmare koll med några av huvudpersonerna själva, alltså de som har kommit väldigt långt i sin hockeykarriär, och se om det finns någon eller några gemensamma nämnare.
Under förra sommaren träffade jag på Alexander Johansson i Halmstad Arena, och vi stod säkert och pratade i en halvtimma om just detta.
Vi kommer till så mycket på Alexanders seniora karriär, men vi kan nämna att han har vunnit SM-guld med Växjö Lakers och varit lagkapten i Färjestads BK och och även gjort några landskamper i Tre Kronor. Just nu spelar "Alex" i Linköpings HC, så i och med detta kan man lugnt säga att han har haft en mycket framgångsrik hockeykarriär, och den är ännu inte över.
Gislaveds SK - Troja-Ljungby - Rögle BK - Växjö Lakers - Färjestad BK - Wolfsburg - Halmstad Hammers - Linköping. Där har vi klubbarna som du har representerat i din hockeykarriär, Alexander. Berätta för oss, vad är anledningen, enligt dig, att du tagit dig så långt som du gjort? Sitter det i väggarna?
- Haha, nej det gör det inte, inte enligt mig. Det är snarare folket innanför väggarna som gör skillnaden. Jag själv är ju från 88-kullen i GSK och vi hade många bra spelare, liksom 87:orna, och vi hade bra folk runt omkring oss, bra ledare. Och skulle jag uppskatta hur många timmar jag lade på allmänhetens åkning under alla år så måste det varit en bra bit över 1000 timmar.
Åkte du direkt efter skolan i Anderstorp till Gislerinken?
- Ja, direkt, den började ju klockan 15:00, sen tränade vi med GSK vid kanske 17 eller 18, efter A-laget, och när vi hade lov så bodde vi i princip i rinken, då var det is från morgon till kväll. Jag kommer ihåg att några sköt sönder plexiglaset på allmän och då bytte de reglerna till de blå mjukpuckarna. Vi var alltid 15-20 grabbar och det skilde säkert fyra år på oss i ålder, full match, smålagsspel, vi tävlade hela tiden med varandra, i gott tecken. Vi hade knappt tid att äta, men ibland gick vi bort till pizzerian (den världsberömda pizzerian som Pasic drev på den tiden) och köpte pizzadeg för 10 kronor, så man fick lite varmt bröd. Sen ner till rinken igen och körde 2-3 timmar till, och sen träning med GSK på kvällen. Så man kan gott säga att man bodde i Gislerinken på loven, men även på veckorna faktiskt. Man tog all istid som fanns, och på den tiden fanns ju även den lilla isytan man kunde vara på. Ibland var det lite äldre killar som var med och körde, då var det tuffa tag, och när det var yngre så fick man anpassa sig.
Vilka var de äldre som var med?
- Jag kommer knappt ihåg alla, men vi var ju 88:or och 87:or och ett gäng 86:or, men Gustav Hjalmarsson, Johan Norberg, Daniel Hautamäki, Erik Hedlund från 86:orna, och när 85:orna var med var det ju Daniel Åhsberg och det gänget. Det var lärorikt, man tittade mycket på vad de gjorde, försökte härma, jämföra och förbättra sig. Så det var mycket spontanidrott kan man säga, och sen var det mer uppstyrt på våra ordinarie träningar med ledare som alltid ställde upp.
Utanför isen, blev det några nedslitna klubbor ute på gatan då?
- Ja samma där, alla andra bodde inne i Gislaved så vi spelade ofta landhockey nere vid Sörgårdsskolan med gjutjärnsmål, tills man inte såg bollen längre, då fick matchen vara över. Ibland var vi vid Fidde Hallbergs vändplan. Den var liten så det gick bara köra två mot två och det blev väldigt intensivt, men där fick man verkligen träna på små ytor, det var tuffa tag. Ibland kom Gislavedskillarna hem till min vändplan i Anderstorp, den var lite större. Men som sagt, mycket spontanidrott, om det så var fotboll eller landhockey. Vi pushade varandra, 8-9 stycken som var drivna och duktiga på den tiden. Detta och med duktiga ledare och folk som ställde upp och skjutsade hela tiden, det är det som gör det i slutändan. Så extremt mycket spontanidrott, sent in på kvällarna tills sängdags, och då kanske man kom på igen att man var hungrig.
Inte jättemycket Fortnite på den tiden med andra ord?
- Haha nä inte så mycket, men visst fanns det Nintendo även på den tiden.
På era träningar med GSK, tränade du både upp och ner i åldrarna?
- Vi 88:or var en stor grupp, vi hade två lag, så jag tror inte vi tränade så mycket med de äldre årskullarna. Men vi var med och spelade väldigt mycket med 87:orna som var en mindre årskull. Vi var en bra grupp med hängivna ledare och alla ville framåt, så det blev bra kvalité på träningarna.
Vilka ledare hade ni på den tiden?
- Min pappa var med och körde mycket, sen hade vi en ledare som hette Jarmo Vouti, och så hade vi härliga materialförvaltare i Knogge, Svenningsson och Fidde Petterssons pappa, Badde. De slipade skridskor, tog han om saker som man då tog för givet, sånt som man förstår idag att det är någon som måste göra. Det är många föräldrar som lägger ner tid bakom kulisserna, skjutsar till alla matcher som Nittorp, Dalen och HV och all roliga cuper.
Det låter som det var hockey 5-6 dagar i veckan, eller det kanske inte räcker?
- Jag skulle nog säga det var 8 dagar i veckan snarare. Men vi hann även med fotboll och golf osv. Men mycket is, ett härligt kompisgäng och mycket tävling mot varandra.
Förresten, hur gammal var du när du började med hockeyn?
- Jag var nog 4-5 år gissar jag, vi spelade Björnliga, U8, och sommarhockeyskolor. Vi spelade ju halvplan och 90-sekunderbyten, det var alltid en frustration när klockan ljöd och man skulle åka och byta, det var så man grät när man var tvungen att åka till båset.
Det låter som du var en vinnarskalle?
- Ja, absolut, en jättedålig förlorare om man får säga så. Man ville göra mål, vinna och fira med kompisarna.
Var du en bra vinnare då?
- Att vara en dålig vinnare är ju ett steg värre, men jag tror jag var en bra vinnare, man tackade kompisen för en god match och så där, men en dålig förlorare var jag nog allt. Mamma skämtar än idag, att det är så roligt Alexander att du är en bra förlorare idag, så idag inser man att man kan skratta och må bra även efter en förlust, men på den tiden var det tufft.
Om jag säger Gislerinken, vad är det första du tänker på då?
- Jag tror det är den lilla isen vi hade på den tiden, när A-laget spelade och när man gick till kiosken och köpte för en tia, om någon köpte en burk läsk så stampade vi ihop den till en puck och spelade med den och med fötterna under matcherna, på den lilla isen och så sprang man till plexit när någon hade gjort mål. Det var ju Lasse Mårtensson, Uffe Mårtensson, Niclas Nielsen, Niclas Bjelke och de där idolerna man hade på den tiden som spelade då. Det och allmänhetens åkning, det är Gislerinken för mig.
Om jag säger Anderstorp då?
- Ja, det lilla samhället, kompisarna, vi hade ju fotbollsplanerna, den stora skogen där vi bodde, vi hade fyrhjulingar och pulkabacken på Ekekullen och Drakaberget, vi lekte dunkgömme och allt det där. Jag försöker förklara för min fru att det kanske är bra att växa upp i ett litet samhälle, men hon envisas ibland, men jag har många positiva minnen från Anderstorp.
Intervjun avslutades med att Alexander kastade vidare pucken till en annan spelare, och vem vet, kanske kommer det några ord från den spelaren fram över.
Stort tack till Alex som ställde upp på denna intervju. Jag kommer inte presentera mina egna slutsatser om vad som gjorde Alex till den spelaren han senare blev, utan det får var och en göra själva.
mattias.falk@gsk-hockey.se