Dela nyhet
Världens viktigaste match!
26 okt 2017 4 kommentarer
Jag står i trappan ner till planen i Alléhallen. Hela trapphuset är fyllt av förväntansfulla stimmiga och lite nervösa vitklädda nioåriga tjejer.
Floda IBKs F08 ska precis gå på plan. Stämningen är härlig och går nästan att ta på och jag försöker att fånga uppmärksamheten hos en av de laddade tjejerna. När vi får ögonkontakt ruskar hon bara glatt på huvudet och ropar ”-Inte NUUUU!!”
Jag fattar precis att det är helt fel timing för att ta ett snack inför matchen och tar leende två steg tillbaka. Alla tjejerna är pirriga och nervösa, men jag förstår direkt att den lilla tjejen med det mörka korta håret och den rosa klubban med den viktiga texten på hårt i handen, är den allra mest pirriga och nervösa i hela världen just nu.
Eller vänta, kanske är det hennes pappa, strax bakom mig i trappan, som är mest nervös idag? I vilket fall är han den garanterat stoltaste!
Ellen Ryberg ska precis spela sin första innebandymatch på ett år. Första gången på stor plan. Första gången efter att hon diagnosticerats med AML, en aggressiv variant av leukemi.
Hela Ellen lyser av förväntan och hon skuttar glatt in för att värma upp med sina kompisar. Det är svårt att ta in att hon, för cirka ett år sen, hastigt insjuknade och blev körd i ilfärd till Östra Sjukhuset. Där och då började Ellens allra tuffaste match.
Det blev inläggning på direkten, och då hon var så infektionskänslig, var det inte många dagar som hon kunde tillbringa hemma med familjen från november till maj. Julen tillbringades på sjukhus och i mellandagarna åkte Ellen på en elak lunginflammation och blodförgiftning. När hennes pappa, Henrik, återhållsamt berättar om hur nära det var att de, där och då, miste sin lilla tjej förstår man cancerns obarmhärtighet tydligt och klart.
Då cellgiftsbehandlingarna inte fungerade har Ellen nu genomgått en stamcellstransplantation, och fram tills idag ser allt bra ut. Inget är dock skrivet i sten och det är något som både Ellen och familjen måste lära sig att förhålla sig till.
Men just den här dagen, är det en annan match som upptar både Ellen och hennes familj, nu är det innebandy för hela slanten i en timma framöver som gäller.
Ellen stegar in på plan efter att ha satt vattenflaskan på bänken, och snackar ihop sig med lagkompisar och ledare inför matchstarten. Hon ska starta som center och när det är hennes tur att spela ser hon väldigt fokuserad och lite sammanbiten ut. Inte så konstigt om man betänker att hon bara har tränat en och en halv gång, och det i veckan som gick! Innan dess var det ett år sen, så det är inte undra på att det är extra pirrigt. Det är bara sen i slutet av september som Ellen har fått lov att träffa andra människor, förutom familjen, i inomhusmiljö och hon fick själv ta beslutet om att spela dagens match.
Domaren blåser igång matchen och hejarramsorna från båda lagen fyller hallen. Motståndarna öppnar bra och tar ledningen men det dröjer inte länge förrän de vita Flodatjejerna hittar sitt spel. En bit in i första halvlek får Ellen tag i bollen och nyper till! Rätt i mål! Ellen ser nästan förvånad ut innan hon jublar, lite återhållsamt. Det är långt kvar av matchen och hon är fortfarande väldigt fokuserad. Innan pausvilan blir det ett mål till från den rosa klubban! Floda har tagit ett stadigt grepp om matchen vid det här laget men motståndarna från Ale låter sig inte rubbas av detta utan kämpar glatt på!
Efter vila, snack och vatten kliver alla lirarna på plan igen. Nu hittar vi Ellen som forward! En bit in i andra sätter hon sitt tredje! ”Hat-trick!” Nu kommer jublet på riktigt och hela laget klappar om sin lyckliga målgörare! Sen är det som om allt släpper, Ellen springer runt, tar position, ropar till kompisarna och ser ut att trivas som fisken i vattnet!
När matchen är slut är det Ellen, som för dagen också varit kapten, som med hjälp av en kompis, glädjestrålande leder tackramsan till motståndarlaget!
Efteråt får jag så äntligen min pratstund. Ellen är glad och nöjd och rätt lättad. Det var ett helt år sen hon kunde göra nåt sånt här och hon och hela familjen strålar när det blir tal om att fira! Sushi säger Ellen bestämt! Vi ska fira med sushi! Och godis! Mamma och pappa nickar glatt, inget snack om att det blir sushi!
Jag frågar, lite på sportradiomanér, om Ellen kan snacka oss igenom första målet. Hon spricker upp i ett brett leende och säger: -”Den bara gick in!” Och precis så var det ju. Ellen berättar om hur nervös hon var innan, men avslöjar samtidigt att det var pappa som var mest nervös! Såhär efteråt är hon bara bubblande glad!
Vi talar vidare lite om innebandy och Ellen säger att det är i anfallet hon helst spelar, ”där det händer nåt”! Familjen Ryberg är en riktig innebandyfamilj och vi sneglar alla mot storebror Joel, den magiskt hårtskjutande backen i P03, men han ler bara stort och säger att han nog ska lära Ellen att få till ett rejält skott hon med! Märta, Ellens syster (också hon innebandylirare med den äran) och mamma Malena är tysta under intervjun men det lyser av stolthet om dem. Pappa Henrik berättar att det först var Märta som ville ha en rosa klubba, en sån med text på, och att Ellen kanske inte var helt nöjd med den rosa färgen på sin klubba när hon fick den. Ellens favoritfärg är blå. Men nu är hon nöjd, klubban levererar ju på mer än ett sätt.
Även om matchen i Alléhallen var en succé så är inte ”den viktigaste matchen” över än för Ellen. Men det ser bra ut. Det måste det. Efter ett helt år av tuffa behandlingar så ska den bara vinnas.
Jo, förresten det där ”viktiga” som står på Ellens klubba:
”FIGHT CANCER”.
Kommentarer
Åsa 26 okt 2017
Ellen, Märta, Joel Ja -Hela familjen Ryberg rockar! Fight Cancer!
Karin 26 okt 2017
Vi hejar på dig Ellen!
Fredrik A. 26 okt 2017
Vilket energiknippe, imonerande liten innebandyspelare. Fight Cancer!
Marie V 26 okt 2017
Fint skrivet och är så imponerad över familjens fina sätt att dela med sig av sin "match" de går igenom! Fuck cancer! 💗