Dela nyhet
En legendarisk ledare har lämnat oss
7 feb 2017
Det är en tung uppgift att skriva en nekrolog om Bertil Kristiansson och hans liv. Hans betydelse för Västra Frölunda Idrottsförening går inte att överskatta och där han med storebror Rune lade grunden till de framgångar som föreningen skördat.
Bertil hade turen och förmånen att växa upp i västra Göteborg och i kanske en av Sveriges mest betydelsefulla idrottsfamiljer. En familj som tog en liten kvartersklubb till den yttersta eliten i våra tre stora bollsporter; fotboll, handboll och ishockey. Varken Malmö FF, AIK, IFK Göteborg, Skellefteå AIK, Brynäs eller någon annan svensk förening har gjort något liknande. Och så vitt jag vet har ingen annan europeisk förening gjort något liknande. Inte Real Madrid, inte Manchester United och inte Bayern München. Och högst sannolikt kommer det aldrig att göras igen.
Detta görs naturligtvis inte utan extremt starka ledare och Bertil Kristiansson personifierade detta tillsammans med storebror Rune. I köket hemma hos familjen Kristiansson på Långedragsvägen 61 talades det aldrig om annat än om idrott och Frank Sinatra och här lades grunden till den märkliga resa som Västra Frölunda Idrottsförening gjorde. Bertil, eller ”Mandel, ett smeknamn han avskydde men ofta kallades för av Mamma Karin, fick växa upp lite i skuggan av storebror Rune. Sällan har två bröder varit så olika men ändå kompletterat varandra så perfekt. Rune var den akademiskt skolade, vältalig och med en rakbladsvass penna medan Bertil var ”street-smart”, impulsiv och blixtsnabb samt kraftfull i handling och tanke. Rune var till vissa delar i avsaknad av idrottslig talang medan Bertils bollkänsla och spelsinne var medfödda gudagåvor. Båda fick Västra Frölunda Idrottsförening i modersmjölken och vigde sitt liv åt den lilla kvartersklubben som under deras tid växte till en av Sveriges ledande elit- och ungdomsklubbar. De båda brödernas förtjänst låg dock inte enbart i deras egna prestationer utan med vilken omsorgsfullhet de samlade ledare till föreningen. Valet av dessa gjordes inte sällan av skolkompisar eller lagkamrater, redan ordentligt ympade med ett obrottsligt kamratskap som en god föreningskultur skall vila på. Detta gjorde att föreningen tidigt fylldes av inspiratoriska, kraftfulla men också karaktärsstarka ledare som exempelvis ”Bittan” Johansson, Rune Karlsson, Jan Göthberg, Rolf ”Vessla” Nilsson, Gunnar ”Valle” Wallin med flera. Underbara människor som alltid underkastade sig det som var bäst för föreningen.
Redan som ung prövade Bertil på alla bollsporter även om bandy och fotboll förblev hans två stora sporter. ”Bandy är den roligaste bollsport som finns att utöva” hörde jag Bertil säga många gånger och i unga år spelade han hellre bandy på Hinsholmskilen än hockey på Tore Damm. Redan som 15-åring var Bertil aktiv i föreningen och trots späd ålder både som spelare, lagledare och kassör!
Debuten i fotbollens A-lag kom redan i 17-årsåldern och idrotten kom därefter att överskugga allt annat. Skolan var, till skillnad från storebror Rune, inget för Bertil som checkade ut efter bara 8 år och sökte anställning på legendariske Morbror Bittans arbetsplats, Svetsmekano. ”Morsan undrade alltid varför jag aldrig läste läxor men alltid Rune gjorde det”, skämtade Bertil. Men på Svetsmekano och senare Metalock lärde sig Bertil kvickt det som han missat i skolan och när föreningen flera år senare sökte sin förste kassör var Bertil som klippt och skuren till uppdraget. Men innan dess hade han hunnit med 201 seriematcher för A-laget i fotboll och gjorde 96 mål. Det målsnittet är det sannerligen inte många som kan visa upp! Och trots locktoner både från de stora Alliansklubbarna och locktoner från belgiska proffsklubben Standard Liege blev han VF trogen.
Den lilla kvartersföreningen, nu med Bertil i en central roll som klubbadministratör och sedan klubbdirektör, gjorde sedan den fenomenala bedriften att nå svensk och internationell elitnivå i våra tre stora lagsporter; fotboll, handboll och ishockey. Till den unika bedriften hörde också att det inte under dess storhetstid fanns en mer välskött förening i Sverige, sportsligt såväl som ekonomiskt. Och centralt i föreningens filosofi låg Bertils och Runes målsättningen att fostra spelare ur de egna ungdomsleden. Alltså att utvinna oktan ur talang och något som ingen annan förening i Sverige nått motsvarande framgång med. Få saker gladde Bertil mer än att på sidlinjen se en talang på 10-12 år som han med erfarenhet visste skulle kunna utvecklas till en framtida elitspelare.
De spelare som under åren anslöt till föreningen, och kanske allra mest inom fotbollssektionen, kunde snabbt konstatera att det inte fanns någon annan förening som kom i närheten av Västra Frölundas vinnar- och tävlings-mentalitet. Bertil, som under 8 år och i 3 olika omgångar också agerat huvudtränare i fotboll, coachade på ett sätt som endast han kunde. Återkopplingar gavs omedelbart, var hjärtligt råa men alltid med goda intentioner. Vi är många som fått höra att ”du var ju komplett oduglig idag” efter en match men i ett tonläge som lyckades bära budskapet så att det inte skadade mottagaren. Nåja, det gjorde kanske lite ont just för stunden men inte värre än vad det sporrade och inspirerade till förbättring.
Rune Kristiansson, den store visionären, hastiga och alltför tidiga bortgång blott 53 år, blev en fruktansvärd förlust för Bertil och idrottsverige. Bertil förlorade sin ledstjärna och bror men ironiskt nog gick vi samma år upp i Allsvenskan i fotboll och plötsligt fick Bertil axla ett ännu större ansvar. Det fanns dock ingen fråga som var för stor eller för liten för Bertil och hans kraft och energi tycktes outsinlig. De följande åren blev intensiva och en minnesvärd jojo-resa där vi åkte ur och ånyo gick upp i Allsvenskan. Föreningen valdes till bästa ungdomsklubb i Gothia Cup sex år i rad, fostrade flera Allsvenska skyttekungar och så vidare. Många slängde avundsjuka blickar mot den lilla föreningen som visat klassiskt ”under-dog” mentalitet. Och just detta var en position som Bertil älskade och han missade aldrig tillfället att raljera omkring det. ”Blåvitt har fler anställda på sitt kansli än vad vi har medlemmar i hela föreningen, ändå slår vi dom i Allsvenskan” minns jag honom säga till en potentiell sponsor. Men det gnagde också inom honom, att VF aldrig riktigt accepterades av det stora etablissemanget. Vi var aldrig fina nog att få stå på den stora scenen med de stora klubbarna men utanförskapet blev, som så ofta, grogrunden till en djurisk kraft och stark tillhörighet. Vart vi än gick och vart vi än spelade fanns det ett ”vi och dom” som gav Bertil och oss anledning att kompromisslöst forma vår egen kultur. Sammansvetsningen var exempellös och genom ett helt nytt ”tvärtom-språk”, något Bertil tidigt snappat upp på Metalock, skapade föreningen en unik identitet där alla nya spelare som anslöt omgående blev upptagna i den nya flocken. Och det fanns inte någon av dessa nyanlända som annat än älskade det – att få vara med i ett lag som ingen tror på men som genom kompromisslösa ledare hela tiden försätter berg! När jag idag träffar åldrande män som både spelat både i vårt kära fotbollslandslag och haft en professionell karriär bakom sig säger de alla; mina år i Västra Frölunda IF var de bästa i min karriär! Här fanns en slags ”blood brothers”-mentalitet som är svår att artikulera och sannolikt enbart fullt ut förstås av de som upplevt det och ständigt befunnit sig i Bertils närhet. Han var i stora delar arkitekten till den föreningskultur som många av oss fortfarande stolt bär på.
På senare år förblev den lilla bollen, golfbollen, Bertils stora passion. Rundorna blev många men likaså besöken på ungdomsmatcher eller bland veteraner i klubbhuset i Ruddalen eller på lördagarna nere på Välen. Och även om sjukdomarna på senare år satte sina naturliga spår fanns det alltid en glimt att hämta i ögat och ett härligt förlösande skratt. Och just humor och glädje var något som förblev Bertils epitet. Visst kunde han deppa en stund men endast för att sedan reptilsnabbt slunga ur sig något fyndigt följt av ett stort gapskratt. Vi som har hört kan blunda och höra skrattet igen och hans slagfärdighet har inte haft sin like i detta landet.
Det går inte att skriva dessa rader utan att också nämna Gunilla, denna fantastiska människa som stått vid Bertils sida under alla år. Det sägs att bakom varje stark man står en stark kvinna och sällan har det uttrycket passat bättre här.
Tack Bertil för din enastående ledargärning i vår förening. Din insats är oförglömlig och vi bevarar den i ljust minne.
Våra tankar går till Gunilla och övriga närstående
Västra Frölunda IF
Till minne av Bertil finns här ett litet bildgalleri. Klicka HÄR!