Dela nyhet
Dramat fick till och med frun att jubla
10 okt 2019 0 kommentarer
Matchdag. Lördag 7 november 2015 och jag har bjudit med mig familjen på hockey.
Vi ska åka till vår närmaste bortamatch, Sollefteå och Niphallen.
Den isladan är av modell ”kall lada”, där det enda som är uppvärmt är cafeterian och en och annan termos men olika sorters innehåll.. Men det är mysigt i Niphallen, entrépengen är 50 kronor för vuxen och barn under 20 år går in gratis. Lite skillnad mot besöken i Östersunds arena där jag vill minnas att det kostade 200 kr för en kopp kaffe och ytterligare 200 kr för att komma in ( minnet sviktar, jag vet, men ni fattar.)
Läs mer inför Teg-matchen hemma på lördag:
Tano är inte förvånad över succén
Han vill flytta Domkyrkan till Kiruna
Strandelins pigga start på säsongen
Vi anländer till Sollefteå en och en halv timme innan match och framförallt frugan var mycket oförstående till detta. Jag försöker förklara att man vill ju se värmningen och våra barn, som varit med på andra KIF matcher, vill kunna samla på puckar som letar sig över plexit.
En lite halvtaskig stämning sprider sig i bilen, det måste jag erkänna. Jag och barnen tinar upp när vi ser bussen från Kiruna, Hörvalls buss. Vi ser även några spelare trixa med en fotboll utanför hallen. Jag bjuder familjen på varmkorv och visst är det märkligt att en varmkorv kan smaka så olika beroende på plats och omständigheter? Den här smakade förväntan, nervositet, spänning, glädje och ångest. Detta inte enbart på grund av fruns sinnesstämning ska tilläggas.
Vi går till vårat lilla hörn i hallen, alldeles bredvid Sollefteås gym och här träffar vi på den alltid lika glada och trevliga busschauffören som skjutsat Kirunagrabbarna till matchen. Jag vet faktiskt inte vad han heter, men vi har träffats flera gånger. Han kommer ursprungligen från Dalarna har jag för mig, i alla fall en trevlig man som förser oss med lite inside-information kring laget. Närmast oss sätter sig tre Sollefteåsupportrar som är mycket glada i hatten och trevliga. De sneglar på våra KIF-halsdukar och söker direkt kontakt med oss. Vi börjar prata fotboll och gamla hockeyminnen. En trevlig pratstund som jag minns den. Barnen jagar puckar. Frun är påpälsad och jagar inga puckar, det här verkar inte riktigt bli den positiva resa jag drömt om.
Matchen i sig är inte direkt bra, Sollefteå spelar ganska fult men vi lyckas ta ledningen med 1-0. Det verkar också som om Sollefteå spelar mycket vid båsen i slutet av perioderna. Jag antar att det beror på de drivor av snö som samlats där under periodens gång. De tre herrarna bredvid oss tystnar ju längre matchen går. Som en blixt från klar himmel gör Sollefteå 1-1 med bara minuten kvar ( tror jag, känns det som ) De tre börjar jubla och titta mot oss där vi sjunkit ihop likt en hög slagg.
“Har ni kommit hit för att förlora poäng mot oss” ropar en av dem. “ Åkt så långt för det här, satsar ni inte på serieseger?” hörs en annan säga.
Jag repar mod till mig och säger: “ Ja, ja men det är en minut kvar.”
KIF får in pucken i offensiv zon och med 14 sekunder kvar trycker Gustav Burström in 2-1 till
KIF! Assist Kim Sunna!
Vi exploderar i glädje och de tre musketörerna från Sollefteå pyser ihop på sin bänk. Jag slänger en blick över axeln och där ser jag frun hoppa och applådera! “ Ja! Vi vann!“ ropar hon och nu myser jag. Hon har fattat.
När matchen är slut kommer spelarna åkande mot oss och tackar för matchen, det värmer. Barnen
pratar hela vägen hem om just det, såg dom oss under matchen, pappa? Varför åkte dom till oss?
Frun och jag ser på varandra och hon säger: “Det är häftigt med hockey.”
Marcus Källström