Dela nyhet
"Börjat fatta att detta är en häftig sport"
14 dec 2020 3 kommentarer
Ann-Mari Fehrnström är en av vår förenings stora eldsjälar. Med en imponerande meritlista från hennes aktiva år som orienterare, både för EIF och Svenska Orienteringslandslaget är hon nu tillsammans med sin livskamrat och själsfrände Stellan sedan många år ansvariga för EIF Orienteringssektion.
Hon föddes sommaren 1943 och växte upp "söder om söder" i Enskede, i en riktig orienterarfamilj. Mamma Mary, pappa Erik och syster Inga-Britt har alla, liksom Ann-Mari, ägnat sina liv åt orienteringssporten.
Det var genom orienteringen hon "sprang" på norrortskillen Stellan i slutet av 50-talet. De stötte på varandra på stora ungdomsläger som arrangerades i Stockholm men det sa klick när en av Stellans kamrater tog realen och bjöd in Ann-Mari och hennes väninnor att komma på festligheterna. Året var 1959 och den då 16-årige Ann-Mari har varit oskiljaktig med Stellan sedan dess.
Till Enebyberg kom hon 1964.
- Jag bytte klubb från IF Goterna till EIF, när jag gifte mig med Stellan 1964 och flyttade till Täby. Jag började tävla för EIF året därpå, berättar hon.
Vilka idrotter har du utövat genom livet?
- Gymnastik, simning och hastighetsåkning på skridskor (fick tre DM där).
Hur, när och varför lockades du till sporten orientering?
- Jag är född in i sporten kan man säga.
Vad är tjusningen med sporten?
- Att få vistas så mycket i naturen och all trevlig samvaro.
I den lila samt blågula orienteringsdressen rönte Ann-Mari stora framgångar.
Främsta minnen från skogarna som dyker upp i ditt huvud?
SM 1960-62. Som förstaårsjunior vann jag SM i Nyfors (Dalarna) 1960 och sedan följde två segrar till: 1961 i Stora Vika (Södertörn) och 1962 i Stenungsund (Bohuslän). Tre av tre möjliga således.
Landskamper: 1960 vann jag i landskampen mot Finland på Åland. Det blev mycket uppmärksammat, eftersom det var enda svenska segern (både juniorer och seniorer deltog). 1961 hade vi en juniorlandskamp mot Norge och Finland i Stavsjö, Kolmården. Kul att få en seger till! (här var även Stellan med i det svenska laget).
Som senior orienterare kom det fler stora framgångar för Ann-Mari.
EM individuellt i Schweiz 1964:
Silver. Tävlingen gick i Le Brassus i vackra Jurabergen och där var ju ganska kuperat, vi startade på 1500 m höjd. Vi hade varit på träningsläger i liknande terräng, så jag anade hur jag skulle lägga upp det hela, vilket lyckades bra. En schweiziska, Margrit Thommen , vann och jag var glad som lyckades hålla undan för trean Ulla Lindkvist, som ansågs som Sveriges bästa damorienterare. En extra fjäder i hatten således.
EM-stafetten i Schweiz 1964:
Guld. Efter mitt fina lopp individuellt fick jag äran att springa i vårt lag. Första sträckan kom på min lott och jag lyckades bra igen och växlade som 2:a (Schweiz före). Eivor Steen-Olsson och Ulla Lindkvist tog oss sedan till seger.
SM-stafetten 1964 i Skellefteå blev också en höjdare, eftersom min syster Inga-Britt, Margareta Hedberg och jag vann.
VM 1970 i Östtyskland, när jag tävlade för EIF, tål också att nämnas bland minnena. Jag hade ådragit mig ett diskbråck och efter hårdträning plus långa resor till Tyskland i obekväma minibussar blev det bara värre och värre. Egentligen skulle jag inte ha åkt med, men p.g.a. de stränga visumreglerna till Östtyskland kunde ingen reserv sättas in, så landslagsledningen tog med mig i alla fall. Att då i alla fall komma 10:a i den kuperade terrängen var jag mycket glad över.
- Under 70-och 80-talen fungerade jag som ”springande ledare” för EIF:s flickor/damer. Vi var då bland de bästa klubbarna i damorientering. Jag tillsammans med Kane Berglund och Elisabeth Angberg placerade oss ofta i topp på stafetterna, t.ex kom vi 6:a på SM-stafetten 1979 i Malung. När sedan ytterligare ungdomar växte upp (främst Maje Fehrnström och Eva Nordesjö) fick vi också ett slagkraftigt lag på 5-mannastafetter (tex dam-tiomila). Vår dotter Maje vann förresten junior-SM 1983 på både dag-och natt SM i Värmland, berättar Ann-Mari.
Nyrekryteringen av ungdomar till sporten tycks ha minskat under senare år, det är i alla fall känslan man får, hur ser du på detta?
- Jag tror faktiskt att den ökar igen. Ungdomarna har börjat fatta att detta är en ”häftig” sport.
Hur ska man lyckas locka fler barn och ungdomar att börja med orientering?
- I Enebyberg tycks det svårt. Här är det lagsporterna som dominerar, men framför allt har vi svårt att få fram ledare. Det krävs att föräldrarna engagerar sig, men det kräver mycket tid.
EIF Orientering har under flera år med stor framgång arrangerat Luffarligan och Roslagsveteranerna på Enebybergs IP, deltagarrekord har slagits varje år. Varför är det så populärt med dessa orienteringsdagar skulle du säga?
- Luffarligan och Roslagsveteranerna lockar som sagt alltid många deltagare. Vi vet inte varför, men gissar att ”vi” brukar lägga bra banor, har en fin omväxlande terräng och inte minst en utmärkt servering, säger Ann-Mari.
Är du intresserad av orientering och skulle vilja få fler ungdomar i Enebyberg att prova på sporten genom att axla en ledarroll i EIF Orientering?
Kontakta Ann-Mari på ann-mari.f@outlook.com
Kommentarer
Eva-Lena 16 dec 2020
Håller med Ann- Mari! Sporten och alla trevliga kamrater i skogen har förgyllt mitt liv!
Cecilia Lundevall Sivertzen 16 dec 2020
Jag älskar sporten men var ingen stjärna på den tiden. Jag var ungdomsledare i Järna IF och hoppas att jag inspirerade några ungdomar .att fortsätta med denna underbara sport. Ann-Marie, vi mötes några gånger i skogen. Jag föddes också in i en orienterarfamilj men då var det Skogsluffarna som gällde. Gick du också i HAL i Enskede?
Ann-Mari Fehrnström 16 dec 2020
Eva-Lena; du är en av mina trevliga kamrater🤗
Cecilia; jag minns dig från HAL i Enskede. Vi sprang väl några Skol-DM tillsammans? 🤗